Skip to main content

Full text of "Samlade dikter"

See other formats


=co 



'•••:• 



i<0 



HD 



ICO 



^P-é 










'yr 



M 



^. ^•^•:»'7fv.^^i 




<:fa: 











;•/ i^ 



r.(s|v ' ■'- 






« #. 



:9 / -^ 






viy<l 



Digitized by the Internet Archive 

in 2010 with funding from 

University of Toronto 



http://www.archive.org/details/samladedikter02snoi 



?ll 



CARL SNOILSKY 

SAMLADE DIKTER 



II 



SAMLADE DIKTER 



AF 



CARL SNOILSKY 



ANDRA BANDET 






i 



'^^^' ^ \ 'I? 

f^-* 



i\: 



STOCKHOLM 
HUGO GEBERS FÖRLAG 



brie f 



STOCKHOLM 

ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 
1903 



TANKAR OCH TONER 



Till E. 

(Tillegnan.) 

JNlinns du, då vårt hem vi byggde en gång 

1 främmande land? 
Af tvenne makter — kärlek och sång — 

Där väfdes ett magiskt band. 



Den stråle, ur diktens källa sprang, 

Skall varda all; 
Här hör du kanske dess afskedsklang, 

De sista dropparnes fall. 



Men kärleken följer en högre lag 

Evinnerligt. 
Han brister ej ens med hjärtats slag: 

Du vet, han var mer än — dikt. 



S3>- 



Vackra sky. 

Vackra sky, som tågar 
I det vida blå, 
Hvar skall du, jag frågar. 
Ro och livila få? 



Hvart dig vinden viftar 
Hän på himlens slätt, 
Sväfvar du och skiftai- 
Guldröd, violett. 



Kanske skall du smälta 
Ner i fjärran haf, 
I dess bittra sälta 
Få en okänd sraf. 



Eller högst på bergen 
Stympas bit för bit, 
Dö och mista färgen 
På en drifva hvit. 



— 9 — 

Luftens sköna hägring, 
Skall du helt förgå, 
Af din regnbags-fägring 
Intet återstå? 



Ack, om själf du finge 
Reda dig din säng, 
Nog i regn du ginge 
Ner på niajgrön äng, 



Att en blomsterskara. 
Stänkt med dagg-juvel. 
Måtte se'n bevara 
Dina färgers spel, 



Och den prakt, din slöja 
Lånt af himlens ljus, 
Så i blommor dröja 
Kvar bland jordens grus. 



Snoilsk)/, II. 



10 



Månsken. 



I månklar dimma 
Står skogens krans. 
Dess toppar simma 
I silfver2;lans. 



En dager faller 
På slotts-kontur 
Med klängväxt-galler 
På ljusröd mur. 



Reseda-sängar 
Sin vällukt strö, 
Och fjärran ängar 
Med nyfälldt hö. 



En skugga glider 
Kring månljus plan: 
En hind, som skrider 
Så trygg och van. 



— 11 — 

På slinger-rosen 
Längs fönsterkarm 
Den fina nosen 
Nu vädrar varm. 



Hon tyckes vänta 
En smeksam hand : 
Skall ingen glänta 
På fönstrets rand? 



Men rosor, väckta 
Ur blomsterblund, 
Be helt förskräckta: 
Gå bort på stund! 



Tyst, om dig lyster, 
Ty slottets fru. 
Vår äldsta syster, 
Hon drömmer nu I 



-^- 



]2 



Hjorten. 

Flyger flämtande genom skogen 
Sårad bjort på sin lätta klöf, 
Blod, som sipprar utefter bogen, 
Färgar gula septemberlöf. 



Genom blixtrande jägarskara 
Fastän träffad han bröt sig ut. 
Drefvets hojtande i den klara 
Morgonluften dör bort till slut. 



Fast i bringan, den breda, djupa. 
Sitter kulan, som tar hans lif; 
Skogens kung slapp ändå att stupa 
Under jägarens grymma knif. 



Där som tätast sig skogen hvälfver. 
Han sig söker en plats att dö : 
Dämpadt sol-ljus bland neckblad skälfver 
På den sofvande lilla sjö. 



— 18 



Han vill se, föiT'n till slut det lider, 
Stället, där han i vårens dar 
Stred de väldiga envigs-strider 
Om den liind. som hans kärlek var. 



Då medtäilaren tvangs att rygga. 
Segrarns trotsiga ski^i bar bud 
Till den väntande sköna skygga, 
Att nu var hon den starkes brud. 



Mellan minnen om vunna fejder 
Får den döende hjortens blick 
Spegla älskade kända nejder, 
Där hans ungdom i lust förgick. 



Nu han sträcker sig på sitt läger, 
Lent af mossa vid insjöns brädd. 
Skogen skänker hvart blad den äger 
För att täcka hans sista bädd. 



— 14 



Guldfåge 



Grossen gick till skogens gömma 
Från en läxa flyktigt lärd, 
Att i fred och ro få drömma 
Of ver sagobokens värld. 

Toner klara, 

Underbara, 
Fånga honom i sin snara, 
Då en sällsam fågel kvad. — 

»Sjung Guldfågel^ 

Sjung Guldfågel! 
Tystnar du bland gröna blad, 
Blir jag aldrig mera glad.» 



Nu för bröders ystra lekar 
Tar hans förra tycke slut. 
Mellan sagomörka ekar 
Fågelnät han sätter ut. 

Fågeln svingar 

Lätta vingar. 
Sången snart ur fjärran klingar. 
Döende i djupa snår. — 

»Dröj Gruldfågel, 

Dröj Guldfågel! 
Genom törnen blindt jag går, 
Följande ditt eko-spår.» 



— 15 — 

Under höstligt bjärta kronor, 
Vorden man, han irrar än. 
Alla konstrikt spunna donor 
Brustit ha för längese'n. 

Röster locka: 

»För att plocka 
Gyllne skatter, blott dig bocka!» 
Men hans håg står ej till gods. — 

»Kom Guldfågel, 

Kom Guldfågel! 
Stinger tornet ock till blods, 
Sjung blott, blir jag glad till mods. 



Sist bland stammar vinterhvita 
Sjunker han — hans kraft är tömd; 
Kan dock ej sin tanke slita 
Från en hägring en gång drömd. 

Kan det vara 

Villa bara? 
Toner nalkas underbara. 
Vid hans kind en vinge rör. — 

»Tack Guldfågel, 

Tack Guldfågel! 
Blif det sista som jag hör. 
Sjung för mig än då jag dör.» 



-<?>- 



16 



V i nr ankan. 



vSköideiiiannens knif och liöstens vindar 
Rankans skrud klädt af, 
Skälfvande hon nakna grenar lindar 
Kring sin kahi staf. 



Ej på honom höstens härjning biter 
Mer än sommarns glöd: 
Medan regnet rankan söndersliter, 
Säger hennes stöd: 



Nu hos oss det sanna värdet träder 
Ohöljdt fram till sist. 
Ingen grönska mera öfverkläder 
Någon lönlig brist. 



Jag är trä — och du är ock detsamma! 
Trots ditt forna pris, 
Duger du blott mata härdens flamma, 
Arma, svarta ris! 



17 — 



Du var den. hvars ungdom blef omgärdad 
Ömt pä utsökt grund: 

Lämnad at sig själf. min kraft blef härdad 
För min pröfvostund. 



Därför blef jag vuxen alla stiider. 
Ödet mig beskär — 
Arma ranka, blottad nu omsider. 
Se hur svag du ärl 



Kankan. döende och tryckt till uiullen, 
Endast gaf till svar: 
Medan solen lug och värmde kullen. 
Drufvor här jag bar. 



18 



Svarta svanor. 



Svarta svanor, svarta svanor 
Glida som i sorgetåg, 
Leta sjunkna solars skimmer 
I den nattligt dunkla våg. 



Mörk, liksom i eld förkolnad, 
Är den rika fjäderskrud. 
Näbben, stum i blodig purpur, 
Ännu bär om branden bud. 



Hvita svanor tamt i vassen 
Kryssa efter gunst och bröd. 
Ut på djupet, svarta svanor 
Ut, I barn af natt och glöd. 



-<?>- 



19 — 



Allt på sin rätta plats. 

V i lyssnat till månget ord af giill : 
Det sköna finns till för sin egen skull, 
Då allt som tjänat for dagens strid 
Förkastas och glömmes — det haft sin tid. 



Så kommer allt på sin rätta plats: 
Demanten hamnar i ett palats. 
På purpursammet han hvilar tryggt 
Och strålar och småler åt tidens flygt. 



På något slagfält en simpel sten 
Finns vräkt i dammet bland murkna ben. 
En sten, som ingen tog upp och behöll — 
Men just för den stenen Goliath föll. 



-<^- 



— 20 



Sä och ej annorlunda. 

1 venne frön af lika krafter 
Vinden tog — det ena föll 
Ner i jord med näringssafter. 
Medan skrefvan ett behöll. 



Snörrät stam för fågelsången 
Lyfta fick ett luftigt tak, 
Då en annan, klämd och fången. 
Hindrades att växa rak. 



Sä var skickeisens fördelning: 
Lycklig jordmån — mäktig tall. 
Saftlös skrefva — kufvad telning 
Just som det sig bör och skall. 



c^- 



21 — 



Mod! 



Järngrå, hotande olyckshärar 
Hvälfva framåt i tunga mas.-or. 
Ugglevingar på hjälmar flaxa. 
Luften fvlles af cimbriskt tjut. 
Upp ur gungande spjuthaf dyka 
Jätteskepnader, grymma syner - 
Lilla skara, om nu du bleknar. 
Ar du krossad och allt är slut. 



Mellan hopplöse höfvitsmänner 
Ängsligt hviskas, och tiodubblad 
Tycks den rytande myriaden: 
Bistra anleten utan tall 
Ren med hufvudet gömdt i skölden 
Falla sviktande led tillbaka — 
Hör, då skallar en plötslig maning, 
Väldio; tuba och aäll cvmball 



Purpurmantlad, bland gyllne örnar, 
Högrest tyglande hvita springarn, 
Själf uppvägande legioner 
Fältherrn synes vid lyft standar. 



För en blick ur hans klara öga 
Svaghet spänner som stål sin sena, 
Yilddjurshamnen ej mer förskräcker — 
Bländverk, bländverk dess hot blott var, 



Du, som väcker, då allt ses vackla. 
Gammal tillit till gamla vapen. 
Du, hvars blixtrande öga hejdar 
Nederlagets, fördärfvets flod, 
Genom skockade mörka hopar 
Du vet bryta en väg till räddning ■ 
Hell ungdomlige, skölduppburne 
Segerhjälte, ditt namn är Mod! 



tg>- 



23 — 



Telegrafen och fåglarne. 



På telegrafens spända tråd. 
En luftig tankens brygga, 
Små muntra sparfvar hålla råd 
Och gunga sorglöst trygga. 



De kvittra lifvets korta dröm 
Och i sin lek ej ana 
Den tysta, oaf brutna ström. 
Som följer trådens bana. 



Ej mer af tankens eterfärd 
De varsna eller höra 
Än vi utaf den andevärld, 
Som hviskar vid vårt öra. 



En evig kör af djupa svar 
På alla jordens frågor 
Förklingande förbi oss far 
På rymdens lätta vågor. 



24 — 



Knappt når ett eko då och då 
Vår stoftbemängda daning, 
När sakta tona strängar två, 
Som heta dröm och aninsf. 



-^ 



— 25 — 



Edelweiss. 



rå fjället, där molnet siktar 
Sin snö öfver öde topp, 
Där knappast ett grässtrå s\'iktar 
Och alp-rosen själf hör opp, 
Bland isarne hvit där spirar 
En blomma ur grund af gneiss, 
Hon gränsen för lifvet sirar 
Och kallas för Edelweiss. 



Då hösten en dödssång linger 
För blomster i lägre zon 
Och stryker med frostigt finger 
På kindernas skära ton. 
Då rosen sin krona lutar. 
Och stormar dess blad förströ. 
Då skönhetens välde slutar, 
Står Edelweiss frisk i snö. 



Däruppe i bergets skrefva 
Hon talar ett tänkvärdt ord 
Om känslor, som öfverlefva 
All fägring och fröjd på jord. 



Suollskn, II. 



26 — 



Den kärlek hon troget prisar, 
Som rosorna ser gå ut 
Och dock, mellan snö och isar, 
An blommar vid lifvets slut. 



-cg>- 



27 



Fiskmåsarne. 



Fiskmåsar två 

Mot himmel blå 

I morgonsolen blänkte 

Och åter snart 

Med pilens fart 

I hafvet ned sig sänkte. 



På vingens snö 

Fick böljan strö 

En snabbt förnmnen droppe; 

Ett ögonblick — 

Och flykten gick 

Till rymdens haf däroppe. 



sälla par, 
Som hemvist har 
Emellan jord och eter, 
Som af och an 

Så dyka kan 

1 djupens hemligheter, 



— 28 — 

Som jordiskt nyss 

I svallets kyss 

Bjöd lågorna att svalkas 

Och nr dess famn 

1 snöhvit hamn 

Mot solen åter nalkas! 



-SEP- 



— 29 



Allmosor. 



Bläa turtiirdufvor kuira 
Vid en trädgårdsdörr i frosten, 
Fjäderbrösten upp de purra, 
Och på snön de leta kosten. 



Fagra härskarinnan sällar 
Guldkorn ut och svärmen lockar: 
Kundt kring mantelns sobeifällar 
Hvad det flaxar, hvad det plockar! 



Fram en annan skara vankar. 
Tiggare, det syns på skicket, 
Eljest deras namn är tankar 
Väl de välja ögonblicket. 



Se, de skrida uppför backen 
Till den rika gifvarinna: 
Tomma amphoran på nacken 
Säger, att af törst de brinna. 



.g>- 



— 30 



Dold förening. 

1 vå vattenliljor ur svallet stå, 
Och mellan dem bölja på bölja 
Med sorl och glitter i dans ses gå 
Och för hvarandra dem dölja. 



På ytan kan det väl tyckas så : 
Men om i djupet du skådar. 
På samma rot dock gunga de två, 
Förenta med tusende trådar! 



-cg>- 



— 81 



Med en fyrväppling. 

Lilla väppling, här till bladet tryckt, 
Var en diibbelknut på hjärteband. 
Ej ett märke blott från dikesrand 
Efter lyckohjulets snabba flykt I 



Lilla gröna lyckobud, ack säg: 
Som du doldes själf bland daggigt strå, 
Finns det ej för hjärtan ock en vrå 
Gömd och Ijuflig, undan allfarväg? 



82 



Jean Reboiil. 



1 Nimes, där romersk marmorkolonnad 
Står sörjande bland nntids kalk och tegel. 
Jag svalka sökt vid parkens vattenspegel 
Bland lämninfjar ntaf Dianas bad. 



Där, Jean Reboul, jag stannat hos din stod; 
Till yrket var du bagare allenast. 
Men samma hand, som knådat degen senast. 
Att röra lyrans fina sträng förstod. 



Din Ijufva sång vid lifvet återband. 

Så lyder sägen, en förtviflad moder 

Och löste upp i stilla tårefloder 

Den sorg, som vacklade på vanvetts rand. 



På diktens idka fält, där doft och glans 
Så ofta gjort en blommas hela värde. 
Din sång ej hjärtan tjuste blott, men närde, 
Ett ädelt hveteax i brokig krans; 



33 — 



Och åter, när du flitigt lade glöd 
Inunder nyttans ugn att munnar mätta, 
På samma gång bekräftade du detta, 
Att jordens barn ej lefva blott af bröd. 



34 



Hvilan i Egypten. 



L)et porlar en källa, det grönskar en dal 
Med svalka och skugga i vandringens kval. 
Hvar älskande moder en gång funnit vägen 
Till dalen i sagornas drömland belägen. 



Där bortom går färden i öknar igen, 
Där sfinxerna stirra mot undrande sven. 
Där drager han gåtor och odjur till möte, 
Men här får han rasta vid moderligt sköte. 



I morgon går vägen i brännande sand. 
Men först får han hvila i drömmarnes land. 
Han föddes att kämpa, att lida och tjäna. 
Men än är han hennes, sin moders allena. 



I källan med mossa kring speglade moln 
Hon doppar betänksamt den blänkande skåln. 
Nu slippa de rosiga läpparne leta — 
Mig törstar! för visso en gång skall det heta. 



35 



Den barnsliga ifvern hon dämpar en stund 
Och läskar försiktigt hans glödande mimd. 
Den bägarn, hvars bräddar än skyarne dölja, 
Är vid och är bitter som världshafvets bölja. 



Det porlar en källa, det grönskar en dal 
Med svalka och skugga i vandringens kval. 
An susa i fjärran de okända floder — 
O barn, hvarför skynda? Du är hos din moder 



<9>^ 



:}6 — 



Judekyrkogarden i Prag. 

På Israels gamla kyrkogård 

Får ogräset fritt florera. 

Och mossiga fläckar på livarje våitl 

Hebreiskan nyckfullt ])iinktei'a. 



Det ligger af kiselsten en hög 

På hvarje grafhäll hos Juda. 

Den sorg, som hit för att gråta smög, 

Har hon ej kransar att bjuda? 



Ej kan det rum vara blomsterrikt, 
Där Rachel barnen begrafver; 
En ökengång vai- ju lifvet likt 
Hos ogästvänliga Slaveri 



Här sållar ej sorgen i-osors prakt 
Kring ödsliga hviloställen : 
Vid hvart besök blott en sten hon lagt, 
En småsten på grofva hällen. 



Ett hjärta, som bidar Messie fred. 
Ett hemlöst och trampadt hjärta 
Har med en suck och en sten lagt ned 
Sin andel af Juda smärta. 



— 37 — 



S trål sund. 

Stralsund, på dina gator 
För första gäng jag skrider, 
Men tycker att jag sett dem 
I gamla Ramla tider. 



De smala gafvelhusen 
Ha mycket att berätta 
Och tornens klockslag bortdö 
Som stmider långt för detta. 

Då kyrkdörrn skjutes inåt, 
Besöker flyktigt strålen 
En riddersman. som sofver 
I sandsten hos gemålen. 

Hans gammalsvenska grafskritt 
Är nött som bildens näsa: 
Stralsund förstått det språket 
Som klockarn ej kan läsa. 

Ett bjudande kommando 
I trygga, starka toner 
Det skallat öfver dundret 
Af Wallensteins kanoner. 



— 38 — 

An senare förnams det: 
En man i nerstänkt kappa 
På sluten stadsport hördes 
Med pampens fäste klappa. 

Där slumrande kanaler 
Den sjunkna vallen spegla, 
Nu sagans stumma fåglar, 
De hvita svanor segla. 



I lä af al och vide 
Sin tysta ban de plöja 
Och akta ej på skriket 
Som hamnens måsar höja. 

Hvad är väl där pä färdey 
Den lilla postpaketen 
Kom ångande från norden 
Och bröt enformigheten. 

Den bär liksom ett trollskepp 
Med sol i våta tågen 
Ett bud om sagolandet 
Som göms af blåa vågen. 

— cg> — 



— 39 — 



Gothik. 

Såg du det gamla Strassbiirg? 
Steg för din tjusta syn 
Luftiga Miinster-tornet 
Växande upp i skyn? 

Blicken, som återkommer 
Yr af sin himmelsfärd, 
Ser sig ej mätt på fotens 
Mejslade bildervärld. 

Erwin, den ädle mästarn, 
Började tåligt from 
Forma i gråa stenen 
Skogar af blad och blom. 

Andra i samma starka. 
Glödande tidehvarf 
Togo af föregångarn 
Mejsel och tro i arf. 

Hundra och åter hundra 
Fot bortom ögats gräns 
Ännu i minsta prydnad 
Mästarehanden känns. 



40 



Mången förträfflig konstnär 
Här i förgätna år 
Skapade tyst och träget 
Bilder, dit blick ej når, 

Slösade osedd skönhet 
Högt ofvan jordens mull, 
Villigt sitt namn åt glömskan 
Gaf för det helas skull. 



Generationer sträfvat 
Så mot ett enda mål: 
Spetsen, där mödan hvihir 
Ut vid sin tros symbol, 



Spetsen, där gyllne korset. 
Tvaget i eterns älf. 
Firar det helas seger 
Ofver ett jordiskt själf. 

Dårskap I så menar tiden. 
Färdig att allt bele: 
Eljest det kallats fordom 
Lefva för en idé. 



^ 



41 — 



Goethes Gartenhaus. 



Det är tyst i parkens gångar 
Omkring Goethes trädgårdshus. 
Nedanför, ur ängen ångar 

Finaste dimma, 
Daggen skälfver i morgonljus. 



Solen stiger, strålen strimmar 
På det höga takets spån. 
Som en rörlig spegel glimmar 

lim den besjungna. 
Blixtrar till mellan ängens strån. 



Molnens färger, vattnets glitter, 
Trädgårdshus och äng och älf, 
Bladens dallring, fågelns kvitter, 

Allt är som fordom, 
Ställets herre, hvar är han själf? 

S)iuil>:k!i, TT. 



— 42 — 

Vandrare i ätteleder 
Sporde likaså förut; 
När de gått till glömskan neder, 

Susar i parken: 
Goethe, Goethe — och intet slut! 



Barn af stunden, här vi vandra, 
Lika släktet som försvann. 
Oss det gäller som de andra: 

Vi äro skuggor, 
Den som lefver här, det är lianl 



43 



Göttingen. 

otilla Göttingen, där Muser trygga 

Bo och bygga 
Bak den lummigt skuggiga bastion! 

På de fordna 
Fästningsvallar, promenader vordna. 
Lindar stå. en fridens garnison. 



Här bor Pallas kungligt, ingen annars; 

Hennes grannars 
Hus och hem ej stolt sig torna just. 

Inga varor 
Här till spegelfönster locka skaror 
Med fåfänglighetens ögonlust. 



Men till murar, lågt fi-ån marken lyfta. 

Blickar syfta, 
Dragna dit af skrift på marmorhäll : 

Namn. som bäras 
Högt på ryktets arm, här sett sin äras 
Ljusa morgon eller lugna kväll. 



— 44 - 

Göttingen, mot dina gröna vallar 

Dämpadt svallar 
Fejdens, fläidens sömnlöst yra brus; 

Djupt inunder 
Tindrar upp emellan hagtornslunder 
Studielampan i den lärdes hus. 



Då hans blonda dotter rör tangenter, 

Stå studenter 
Lyssnande i dunklet utanför: 

Svärmerier. 
Schuberts månskensljufva melodier 
Ut i doftfull sommarnatt hon strör. 



Här, i detta hulda hörn af världen, 

Mätt af färden 
Vandrarn stannar, barmen vidgas fri. 

Mildt förgätna 
På en bänk. där lindens skuggor tätna, 
Tankens bördor, liksom ränselns, bli. 



Utan fi'uktan att hans byggnad ramlar, 

Drömmen samlai' 
Luftigt virke till en framtidshamn: 

Där finns Eros, 
Finans musik och blommor och Homeros, 
Ro och glömska och en öppen famn. 



"^ 



— 45 — 



Födelsedagar i September. 
I. 

Då denna kära dagen 
Rann upp för oss i fjol, 
Han kom med mycket vatten 
Och mycket litet sol. 



Hur Brentas böljor stego! 
Hur regnet öste ner ! 
Uti ett litet sjukrum 
Steg oron ännu mer. 



Men våndan tick en ände 
Och solen täcktes le. 
Vi kunde tacka himlen 
Att än vi voro tre. 



Nu dagen grytt vid Elbe 
Med sol och silfverskratt ; 
Den springer högt af glädje 
Som blek på armen satt. 



46 — 



Nu kinden ler af hälsa 
Ur hårets gyllensky, 
Nu är det liten bi-oder — 
En titel som är ny! 



Den lockige Carlino 
Fått hjälp af en diskant, 
Den lilla Fiorentina, 
En menlös gratulant. 



Liksom en dunvarm svala 
Mot hemmets trygga vägg, 
Hon till mitt bröst sig trycker 
Med tag i hår och skägg. 



Den ena runda handen 
Med fyra gropar i 
Fått fatt i detta papper 
Och vill ej låta bli. 



Jag tror att hon vill säga: 
»Det här är ingenting, 
Min egen Ijufva moder. 
Men se dig blott omki-ing! 



47 



Ȁr hemmet icke vackert? 
Är det ej gladt och ljust V 
Och tänk, vi äro fyra — 
Säg, är du ej förtjust?» 



Ja, detta lilla fyrtal 
Är summan af min sång; 
För dess förenta hjärtblad 
Hvad är väl världens såna;? 



Hvad lycka skall jag önska 
Ät den som jag har kär? 
Den eftersökta gästen 
Hon är ju redan här! 



Se, väpplingens orakel 
Har sin fullbordan nått: 
I boet sitta fyra. 
Och där är varmt och godt. 

26 Sept. 1883. 



48 



n. 



Välkommen September 
Med frukter och fi-id, 
Det mognade årets 
Belönande tid I 



Bland kärfvar och klasar 
Bor grönskan än kvar, 
Ej fagrare var hon 
I försommardar. 



Jag bringar hvad året 
Och hjärtat ha bäst. 
I dag skall han firas, 
Min käraste fest. 



Ur brännande solglöd 
Och hagel och regn 
En skörd här är bärgad 
I skyddande hägn. 



— 49 — 



Jag bringar min älskade 
Drufvor och ax. 
Den grund där de vuxit 
Hon känner den strax: 



Hon sett att mot stormen 
Än axet bestod, 
Att glöden ej torkade 
Drufvornas blod. 



Jag bjuder min älskade 
Kyssar och ord. 
Jag bjuder det bästa 
Jag äger på jord. 



Se, två amoruier 
Till hjälp här jag har, 
Med skänker i famnen, 
Det sötaste par. 



Här kommer med guldax 
En yr liten skalk, 
Med purprade läppars 
Ambrosia-kalk. 



50 



Här kommer med clrufvor 
En liten också, 
Så nedtyngd af kyssar 
Att knappt hon kan gå. 



Vi komma, vi smeka. 
Vi jubla med fröjd 
Vår tacksamma glädje 
I himmelens höjd: 



Välkommen September 
Med frukter och frid, 
Det mognande årets 
Belönande tid! 



26 Sept. 18H4. 



c^- 



51 



September. 

Min älskade, jag tycker 
Vi stå högst på ett berg 
Och bHcka ki'ing ett landskap 
I varm septemberfärg. 



I eftermiddagsskimmer 
Det hägrar för vår syn 
Med skog som börjar skifta 
Lik guld- och purpurskyn. 



Ur daln. där nyss vi stodo, 
I täflan klinga opp 
Två glada barnaröster 
Mot oss på kullens topp. 



De små ha blifvit efter; 
De dröjt att plocka bär 
Och vackra granna blommoi', 
Där kullen uppåt bäi'. 



— 52 



Men deras röster följa 
Ur fjärran friskt och klart, 
Då vi beträda stigen, 
Som för från toppen snart. 



Min älskade, hur Ijufligt 
Att vandra hand i hand 
I blid septemberdager 
Ner uti ålderns land 



Och höra huldt bakom oss 
Vår egen ungdoms fröjd 
I dessa båda stämmor 
På väg mot lifvets höjd I 

26 Sept. 1891. 



— 53 — 



Täflan. 



Pappas egen lilla docka 
Tar nu sagoboken fram, 
Vill nödvändigt höra läsas 
Om en varg ocli några lamm. 



Och jag läser högt historien, 
SpHtterny för julen gjord. 
Och de kära ögon lysa, 
Läppar dricka hvarje ord. 



Men bevars, jag är så kritisk 
Sagan finns ej mening i. 
Själf jag sätter hop en annan, 
Som skall mvcket bättre bli . 



Nej — den lilla sagolystna 
Känner bäst hvad hon vill ha. 
Hon skall höra varghistorien. 
Min var långt ifrån så bra. 



— 54 — 



Det är vargen som tar priset; 
Och till mig hon vädjar sist, 
Om den ej är riktigt rolig? 
Jo, min älskade, jo visst! 



Och jag skrattar, Ijuft besegrad, 
Fast jag måste tänka på, 
Att med några gamla sånger 
Går det kanske likaså. 



1887 



I solskenet. 



Liten gosse med lockigt hår 
Leker för öppna fönster, 
Söker gripa ett sken, som jämt 
Flyttas på mattans mönster. 



Hvar blef skimret, det vackra, af? 
Svann det ej bort — hvad skada! 
In i hyllan, där läderband 
Liksom murar sig rada? 



Vårvind fläktar ifrån gardin. 
Dammar de mörka banden. 
Morgonstrålen är åter fri. 
Spelar kring barnahanden. 



Lilla lockiga hufvud där. 
Spelande tanke späda. 
Under böckernas ok en dag 
Ängsligt dii ock skall träda. 



56 



Friska fläktar däriitifrån, 
Tumlen er under tiden, 
Rubben seklernas tröga damm, 
Lätten för gossen striden! 



c^- 



— 57 — 



Blodboken. 



otela häckar snörrätt klippta, 
Blomstring vederbörligt stäckt, 
Grönska sammetslen och tnktad, 
Fullt normal och fullt korrekt! 



Stilla plantsömn hela parken 
Ett livré i grönt beskär; 
Mörk som lidelsen, en blodbok 
Sina egna färger bär. 



Mäktigt genom stammen strömmar 
Lifssaft dunkelt purpurröd, 
Hvarje fiber, hvarje bladnerv 
Mättats af dess djupa glöd. 



I den sträfva atmosfären 
Endast afvogt skådad gäst, 
Boken midt i hvardagsfärgen 
Slungar flammande protest. 



Snoilsl;y, II. 



58 



Kina -paviljongen harmset 
Rister sina klockor små, 
Nickfigurerna på spiseln 
Ville låta yxan gå. 



Men det kan nu icke hjälpas 
Boken står där likafullt, 
Och i bladens dunkla rodnad 
Hviskar kvällen lika huldt. 



Skönheten, den arma tärnan, 
Sedan dagens tvång har slut, 
Flyr till dess förtrogna skugga 
För att ostörd gråta ut; 



Och den ft-ia sångens fågel, 
Undan bur och snaror frälst, 
Älskar ti"ädet framför andra. 
Sjunger i dess krona helst. 



c^ 



— 59 



En drottning. 

(Caroline Mathilde.) 

Snillets och behagens härskarinna 
Glömde allt att endast vara kvinna, 
Älskad kvinna, älskande och öm. 
Förrn det vackra hufvudet sig sansat. 
Diademet som ett guldskum dansat 
Bort med känslans röda lavaström. 



De som nj^ss blott ägde smiekertoner 

Voro genast bödlar och spioner, 

Och det hette: rättvisa har skett. 

Framför refvorua i hermeUnen 

Med hvad tillfi^edsställd moral i minen 

Skröt man nu: det stygnet har jag gett! 



Gammal afund, yr af segergamman, 
Hyckleri och dumhet, allesamman, 
Togo hämnd för obemärkta dar: 
Stolta drottning, hvar är nu ditt smycke? 
Men se vi, vi ha vårt skilling-stycke 
Kopparhårdt och blankt i godt förvar! 



c^- 



60 — 



D r ö m k u 1 1 e n. 



O vore vi på den kullen där 
Bland skörd som vaggar för vind! 
Hur fullmånens dager faller skär 
Därborta på ek och lind! 



Hur vore ej leken underskön 
Därborta i fullmånens glans 
På drömmens kulle, som stiger grön 
Ur fältens gulnande ki'ans! 



Där sitter sagans förtrollade prins, 

Vid länden sitt silfverhoin. 

Men ack, men ack — ingen stig det finns 

Ditbort genom böljande korn! 



Så klaga de tvenne barnen små 
Och hålla om lifvet hvarann. 
Där se de den månljusa kullen stå, 
Men leta sig dit ingen kan. 



61 



De trösta sig så: det kommer en stund, 
Då hindret förvandlats i bröd; 
Då dansa vi lätt öfver mejad grund, 
Då har det ej mer någon nöd. 



I kära små vänner — så är det beställdt; 
Då vägen till drömlandet vinns, 
Den bär öfver höstens nakna fält 
Och borta är månsken och prins. 



-*5> 



62 



Natt-vio 



Stumt är lifvets sorl och skogens röster, 
Daggen tillrar tyst från blad till blad, 
Ingen strimma rodnar än i öster — 
Äng i månskensbad. 

Det är här i tystnaden du talar, 
Hvita blomma, och ditt tal är doft. 
Vällukt vandrar öfver bleka dalar 
Under dunkelt loft. 

Allt det svårmodstunga, osägbara 
I naturen strömmar från din mund. 
Hvita blomma, du dess tolk vill vara 
Denna korta stund. 

Mänskobarn, som här i natten vankar, 
Kanske gäller talet också dig; 
Lägg dig ned med dina kvalda tankar 
Här vid daggig stig! 

Ställd inför din egen lefnads gåta, 
Dunkel väf af drömmar och begär, 
Göm din kind i detta gräs, det våta — 
Ingen ser det här. 



c^^ 



63 



Tidsskeppet. 

iJet väldiga skeppet susar 
Framåt öfver dunkel våg 
Emot det drömda Atlantis, 
Som ingen Columbus såg. 



Ett skiftande brokigt sällskap 
Har skeppet fått med ombord. 
En oro, en längtan dref dem 
Från hemmet, den trygga jord. 



Bak skummiga toppar förtona 
I fjärran fädernas land 
Med borgar och tempelspiror 
I glödande aftonbrand. 



På däck det klingar af strängar 
Där väcker en ministrel 
De gamla sagor om kärlek, 
Om riddar- och herdespel. 



64 — 



Men längre till sjös man hinner; 
Då tystnar han efter hand, 
Och minnenas eko försvinner 
Med sista strimman af strand. 



Hvem har nu väl tid att lyssna 
På tal om en lämnad värld, 
Då allt är blott himmel och vatten 
Långt ute på villsam färd? 



Det mörknar och stormen nalkas 
Och solen går ned i blod . . . 
Att höra på gamla sagor 
Därtill finns ej tålamod. 



Hvar tanke, hvart öga hänger 
Vid hotande, molnig rand. 
Hur dyrbar den minsta känning. 
Som talar om framtidens land! 



Den stora brusande fågeln 
Månn' därifr^ån bud han bär? 
Det gräs, som gungar i skummet, 
Kom det väl från kusten där? 



65 



En vingad oväderspåman. 
En kringvräkt knippa af tång, 
Långt större budskap de bringa 
An forntidens mästarsång. 



Framåt på svartnande vågor, 
Framåt med svindlande fart. 
Framåt mot åskdiger molnvägg, 
Där bortom blir allt väl klart! 



Hvad är det som göms där bakom? 
Hvart är det som färden går? 
Mot rytande, ödslig bränning. 
Mot palmskönt San Salvador? 



-ig>- 



66 



G r ä n s b O r. 

L)et finns här i kvarteret 
En liten kringbyggd plats 
Med bara afvigsidor 
Af nya praktpalats. 



Ät breda avenyer 
De vända sin fasad, 
Markiser luftigt buktas 
I vårligt solskensbad. 



Men på den trånga platsen 
Med vemod ögat ser 
I villa-stil en boning, 
Nu icke landtlig mer. 



Den står i kylig skugga 
Af grannars höga hus, 
Dess rena stil ej hjälper 
Mot brist på luft och ljus. 



67 



Den gång då villan byggdes, 
Hon låg vid stadens slut, 
Såg fritt mot solens uppgång 
Och lundar österut; 



Och ägarn, lycklig gränsbo. 
När han till fönstret gick. 
Tog horisontens linjer 
Uti en enda blick. 



Med fjärilar och färger 
Låg ängen utanför 
Och skogen sände dofter 
Och rymden fågelkör. 



Så kom en plötslig ifver 
I stadens kvafva dus, 
Som för ett trollslag vuxo 
Ur jorden hus vid hus; 



Och nya gator lades 
Och ängen drog sig bort 
Och gammalt gränsområde 
Var kringbyggdt inom kort. 



68 



Men villans herre, gränsbon, 
Hvad säger han därtill? 
Kanske han bittert klagar 
Att ingenting står still; 



Och dömer hårdt att tiden 
För skönhet känslan mist - 
Det sköna det var ängen 
Framför hans förstukvist! 



Nog glöda österns kullar 
Som förr vid stadens slut, 
Men ej för samma fönster, 
Som vette dit förut. 



Den är ej gränsbo längre 
Som själf ett fjät ej ryckt 
Framom de gamla märken 
En tid, då andra byggt. 



-S3> 



69 — 



Valborgs-eld. 

Den sista isiga flagan 
Gick sönder vid Islands-bron. 
Vid Eklundsliof, i skogen, 
Slog göken sin första ton. 



Det simmar en doft i luften 
Och kvällen är ljum och ljus 
Och jubel och vemod klinga 
I hjärtats vårliga rus. 



De spridda rösterna smälta 
I brusande ungdoms-chör, 
De hvita mössorna bölja 
Den branta backen uppför. 



Den rödbruna slottsfasaden 
Står badad i solnedgång 
Och vinden fläktar i fanors 
Broderade hvita fång; 



70 — 



Och sången från jorden lyfter 
Uti en melodisk storm 
Hvar glödande framtidstanke, 
Hvar trånad förutan form. 



Nu är det Val borgs-afton — 
På slätterna rundt omkring 
Af plötsliga eldar knytes 
Vid horisonten en ring. 



Nu är det våren, som kommer 
Med knoppar och bristande is; 
Han kommer med sång och lågor, 
Så var ju alltid hans vis. 



Se bara, hvad möda elden 
Med bränslet, det färska, har 
Till dess ur sprakande sträfvan 
En flamma sig löser klar! 



Hör blott, hur den dofva chören 
Får färg af en melodi. 
Alltsom den höga tenoren 
Ur brusandet stiger fri! 



— 71 



Men vänta, den första lågan 
Hur blir hon ej jättebred, 
Hur tar ej den första stämman 
De andra stämmorna med! 



Så var det för månget år sen, 
Och så är det än i år: 
En skara har glödt och sjungit, 
En annan följt i dess spår. 



Det bålet slocknat, den chören 
Har sagt farväl med sin vår, 
Men elden, men sången lefva 
Och knyta i dag till i går. 



De äro den röda tråden. 
Af purpur en hemlig flod. 
Idéernas segelbara 
Kungsådra i ungdomsblod. 



De drifva sjudande yngling 
Till villande törnestråt 
Att fånga ett moln. som kloka 
Blott skaka hufvudet åt. 



72 — 



Men vänta, låt ord och lösen 
Bli funna utaf sin man, 
Då brista skrankor och isar. 
Då ungdomen vet hvad han kan. 



Det som för världen var dårskap, 
Då varder det sant och rätt, 
Och det som var obetvingligt. 
Det löses lekande lätt. 



O, trefaldt lycklig den ungdom, 
Som föddes för stora värf, 
Då tankar ligga i luften. 
Och tiden är stark och djärf! 



Så många Valborgs-eldar 
I väntan ha brunnit ner 
Att höra den rätta klangen 
Från ungdomens högkvarter; 



Och generationer skiftat, 
En gick och en annan kom. 
Och ej vardt en lösen funnen 
För tusen att fylkas om. 



— 73 — 

De vårdat, så godt de kunnat, 
Den eld som var deras del, 
Och hållit strängarne blanka 
För framtidens sång och spel. 



Skred uppför höjden en skara 
Med fanor i böljande svikt, 
Vi väntat, vid första tonen. 
Få höra framtidens dikt. 



Än lyssnar här en och annan. 
Som också i chören var. 
Och minnes sin egen stormgång 
Framåt efter höj dt standar. 



Ja, en och annan till slutet 
Af Valborgselden är full 
Och glömmer att bottenfrysa 
Och skaffa sig ära och gull. 



Obotlig och outrotlig 
Är ungdomen visst hos den, 
Som sprakar gnistor och toner 
Hvar sång det våras igen. 



Sitnilskij. IT. 



— 74 — 

En främling för detta släkte, 
En yngling i dar som flytt. 
Han ser dock att isar brista 
Och eldar tändas på nytt. 



Så ofta som uppför backen 
Ånyo det böljar hvitt, 
Han känner att Valborgs-elden 
Den varder han aldrig kvitt. 



-^- 



I AFRIKA 

1880 



— 77 — 



Alger, 



Underbara stad, där Västern 
Flyttat hop med Österland, 
Hvilken fantasiens högtid 
Firas icke på din strand! 



Då vid dagens första ljusning 
Skeppet inåt bukten styr. 
Medan morgonstjärnans skimmer 
Bleknar öfver hamnens fyr. 



Med hvad tjusning skådar ögat 
Snön på Atlas' fjärran kam, 
Foten, trött af däckets vaggning, 
Huru längtar han dit fram! 



Stolt Alger ur vågen växer 
Som en hvit triangel opp, 
Smalnande i Kasbah's tinnar 
På den gröna kullens topp. 



7S — 



Bland burnuserna på kajen 
Huru drömlikt tycks ej allt! 
Halfförgätna barnaböckers 
Blekta bilder få gestalt. 



Huru ifrigt örat fångar 
Själfva bärarhopens skrik, 
Hur de sträfva gutturaler 
Ljuda likt en trolsk musik! 



Packningen på ryggen kastar 
Nu en smidig, smärt arab, 
Som med knuffar öppnar vägen 
Genom trasig tiggarstab. 



Främlingen bedöfvad följer 
Ett par snabba, bruna ben 
Uppför trapporna frän hamnen 
I det dunkla grynings-sken. 



Här och där en son af öknen, 
I sitt hvita skynke klädd, 
Sömnig reser sig på armen 
Från granitens hårda bädd. 



79 



Morgonvinden vaken rasslar 
Kring i palmers täta blad 
Framför porten till hotellet, 
Där fontänen plaskar glad. 



Bärarn lämnar af sin börda, 
Sträcker handen girigt nu. 
Fordrande i francs den summa, 
Som han borde få i sous. 



Skälmen vet sin fördel öfver 
Den förtjuste europén, 
Har det vackra namnet O mar 
Och sin tandrads elfenben. 



-^ 



80 



I biblioteket. 

I Alger.l 

Ett palats för forne deyer 
Nu biblioteket hyser. 
Öfver gårdens öppna fyrkant 
Himlen hög och härlig lyser. 



Än, bland romerska fragmenter. 
Ljuset någon torso smeker, 
An på strålen i cisternen 
Mellan gröna växter leker. 



Pelarburna hästskobågar 
Lätta gallerier stöda, 
Kransade af murgrönsrankor, 
Blomsterhängen blå och röda. 



Skuggorna ett flätverk spinna 
Öfver arbetsbordets skifva. 
Österländska bokstafstecken 
På det blanka ark de skiifva. 



81 — 



För att läsa och begrunda 
Just ett rum som jag vill ha det, 
Och från pennan orden själfmant 
Dansa rytmiskt ned på bladet. 



På min ena sida sitter 
Med den lindade turbanen 
Tyst en gammal tuik och bläddrar 
Under andakt i Koranen. 



Men jag har en annan granne, 
Som hvar stund min själ förnöjer, 
Hon, som nu den varma blicken 
Långsamt upp från boken höjer. 



Älskade, om jag ej räddes 
Att din kloka tanke störa, 
Ville jag en sakta fråga 
Rikta till ditt lina öra. 



Så som du kan ingen konstnär 
I det händiga Cremona 
Höra, om de gamla strängar 
Ännu sig åt välljud låna. 



— 82 — 



Österländskan. 

Högt i arab-kvarteret 
I gränder små och trånga, 
I närheten af baden, 
Som bolma fuktig ånga, 



Där ser man henne skymta 
Att i en port försvinna, 
Ett hvitbeslöjadt spöke, 
En Österlandets kvinna. 



Bakom de täta vecken 
Två dunkla ögon bränna, 
Ibland en hand blir synlig, 
Som färgats röd af henna. 



På lätta tofflor smyger 
Hon fram så skygg och luftig, 
Den varelse, som Islam 
Har gjort till oförnuftig. 



83 



Från lifvet slöts hon ute, 
Den fångna, väsenlösa, 
I hennes barm förvittrat 
Den skatt, hon ej fick slösa. 



Hon är den ros, som dömdes 
Att aldrig knoppen spränga. 
Det eko, som i klippan 
Skall ljudlöst in sig stänga, 



Den näktergal, som aldrig 
Fick ut i toner bryta. 
Det källsprång, som förborgadt 
I jorden måste flyta. 



O Österns son, förgiftat 
Du har din lefnads krydda. 
Din halfva själ du mördat. 
Förödt din härd och hydda! 



Därföre skall till handling 
Du själf ej mera vakna, 
Bland paradisisk skönhet 
Det bästa alltid sakna. 



— 84 — 

För sent skall du förnimma 
O drömmare i Öster. 
Ett sorl omkring ditt läger 
Af sorgsna, vreda röster: 



Du dåre, som förbjöd oss 
Att också äga själar. 
Till straff vi frie männer 
Ej föda mer, men trälar! 



85 — 



Profetens ättling. 



v id balustraden i Mareiigos park 
Han står där stel, med munnen sammanbiten, 
Förnäm i hållning liksom en monark, 
Fastän hans mantel fläckig är och sliten. 



Till börden är han ock en kung, hvar tum. 
Och i moskén den trogna menigheten 
För detta stolta armod lämnar rum. 
För Sidi-Hamed; ättling af Profeten. 



Men han. som räknat deyer i sin släkt, 

Ar bofast under öppna himlaljuset. 

Han äger intet, utom denna dräkt, 

När han ej har en värld i haschisch-ruset. 



Med blick, på h vilken visionären känns, 
Han ser mot hafvet. Böljans trollsang klingar. 
På sjöns och luftens fjärran dimblå gräns 
Latinska segel spänna hvita vingar. 



86 



Hans fäder fordom stått på samma höjd. 
Att se korsaren styra in med brisen, 
Och de beräknade med trotsig fröjd 
Sin egen anpart i den gjorda prisen. 



Det var i dagar, då Algers galer 
Strök lik en haj omkring sitt våta välde 
Och låg på lur vid hvarje vik och skär. 
Beredd att rusa fiam, om rof det gällde. 



Väl firade med Adi-ia, den blå, 
Venetianarn skrytsamt bröllopsfesten, 
Men bak hans rygg till bruden smög på tå 
Den djärfve mohren, den objudne gästen. 



Förgäfves kom med hämndens blixt och brak 
Från kristenheten mången stark armada; 
Långt från triangelstadens platta tak 
Dess dunderbollar sprnngo utan skada. 



Alger var mäktigt, det var rikt och sällt, 
Och fångna giaurer, skramlande med länken, 
Uppliröto sina herrars mark och fält 
Och svettades för dem på roddarbänken. 



87 — 



Bazaren var beryktad vidt omkring 
Som marknad för de skönaste slafvinnor 
Bakom en förlåt sutto där i ring, 
Bland nubiskor, Europas livita kvinnor. 



Hur får ej nu, Alger, du göra bot, 
Slafvinna själf hos Västerlandets söner! 
Moskén beträder frankens fräcka fot 
Och stör de troende i deras böner. 



Ja, hit han kom — med fagra löften först 
Att öfvervunna akta och beskydda, 
Men för hans högvishet och nyhets-törst 
Får ej den minste ha i fred sin hydda. 



Med pennans ränker vet han plåna ut 
Hvad han ej genast slog med sabeln neder, 
Och fäller dem, som sparats af hans krut. 
Med giftet af sitt guld och sina seder. 



Från foten på triangeln växa opp 
Af järn och glas de präliga palatser, 
Inkräktande de nå till kullens topp. 
Till mohrens sista, trånga boningsplatser. 



Att vittna livar Alger, det gamla, stod, 
Finns snart ej mer än Kasbali's gråa lämning. 
Då skall den stiga ur fördärfvets flod, 
En öde klippspets i en öfversvämning. 



Sä klagar i den mörke mannens håg 
Den sorg, som hafvets åsyn har förstorat, 
Då blicken dröjer vid den fria våg. 
Det faders-arf, som nu hans folk förlorat. 



I timmar sonen af Profetens ätt 

Kan stirra utåt sjön, där böljor välta. 

Han glömmer hungern — han har köpt sig rätt 

Att bära högt sitt hufvud och att svälta. 



En gång för namnets skull, så är det sagdt. 

För hans behof eröfrarn velat vaka. 

Men vid hans kalla, tigande förakt 

Den sträckta hjälparhanden drogs tillbaka. 



Han tarfvar intet. När han själf det vill. 
Ett paradis han bygger upp ur gruset. 
Strax utom parken, gränden närmst intill. 
Den tända pipan bjuds på kaffehuset. 



89 



För rökarn svinner lifvets uselhet 
På trähård liggbänk, glömskans Ijufva altar 
Till halfmånprydd kupol och minaret 
Den lina rökspiralen sig gestaltar. 



Och han, Profetens ättling, är kalif. 
Befriarn, hämnarn, hvilken Islam vördar. 
Tack vare några bloss utaf el-kif. 
Det rus som döfvar, lyckliggör — och mördar. 



Bland pipans moln en fången näktergal — 
Hvar haschisch- rökare en sådan äger — 
I välljud andas ut sin trånads kval 
I buren ofvanför hans hviloläger. 



Och drömmarn på sin hårda hufvudgärd 
Och i sin ståltrådsbur den lilla fången 
Till fantasiens underbara värld 
Gemensamt fly på vingarne af sången. 



Och Hamed, frossande i toners ström, 
Ser åter friheten i haschisch-glöden, 
Fast sången blott är drömmen om en dröm, 
Och friheten ej hinnes förr'n i döden. 



^- 



S no i l s k y , II. 



90 



Vid moskén. 



\^id moskén, där framför tröskeln 
Enligt lagens helga kraf 
Seniga och bara fötter 
Stryka sina tofflor af, 



Huka tras-insvepta hamnar 
Som en brokig bildersal 
Af naturens alla lyten, 
Nödens, ålderdomens kval. 



Mörka, magra händer sträckas 
Ödmjukt ur burnusens fång, 
Stundom för en kopparpenning. 
Men för intet mången gång. 



Ömkligast bland de elända, 
Hvilka sutto där i dag, 
Var en isgrå åttiåring, 
Blind, med hungertärda drag. 



91 — 



Halte tiggarn, näst i raden, 
Sig en skärf omsider iick. 
Då den blinde bad förgäfves. 
Höjande sin tomma blick. 



Ej han märktes af den rike. 
Som i silkes-väfd tnrban, 
Mantelfliken öfver sknldran. 
Skred förbi på saffian. 



Men den lytte olyeksbrodern. 
Som man bättre kom i håg, 
Myntet lät förstulet falla 
I dens hand, som icke såg. 



Väl man kunde le af vemod 
At den stackars blindes ord. 
Stora, som han tackat någon 
Af de lycklige på jord. 



Då han önskade åt gifvarn 
På orientaliskt vis 
Många sälla lefnadsdagar. 
Höghet, rikedom och pris. 



— 92 — 



Kanske dock, dä gubbens önskan 
Blef beledd af hvarje klok, 
Skrefs ett namn med änglapenna 
I det glömdas hufvudbok. 



— 93 — 



Trappisten. 



Du vän af lifvets sorl och färg. som hastar 
Till nya skådespel för hvarje ort, 
På dina ströftåg du kanhända rastar 
Engång vid Staoueli's klosterport. 



Betrakta hur harmhärtighet bevisas 
Den här af fattige, som samlas hit. 
Kabyl och kristen klädas och bespisas 
Med frukten af trappistens arbetsflit. 



På refektoriets enkla håfvor bjuden, 
Förfriska dig i dagens heta kvalm, 
Men brodern i den hvita ordens-skruden 
Du store ej i skuggan af hans palm! 



Gå ur hans väg! Din synkrets helst begränsar 
Den värld, som har till ändamål blott sig. 
För denne munk. som tyst sin trädgård rensar, 
Finns intet af allt det som lockar dig. 



94 — 



Ty han, som stum här sysslar med sin spade, 
Skeppsbruten kom från lifvets strida älf. 
Sin heta panna han pä tröskeln lade 
Och bad och sade: »fräls mig från mig själf!» 



Intill en broders öra böjd, förkrossad 
Han blotta fick det sår, han hemligt bar, 
Och bördan föll, frän sargad skuldra lossad. 
Med hvarje minne af hvad förr han var. 



Som tiggarn kastar vandringsstaf och ränsel, 
Där ett härbärge unnar gästfri härd, 
Så här vid porten konstnärn fällt sin pensel. 
Sitt guld den rike, krigaren sitt svärd. 



Var han kanhända något af allt detta. 
Den man, som sökte här en stormfri hamn? 
Hvad du vill veta skall man ej berätta. 
Ty ingen känner här den andres namn. 



Om furstens eller dagakarlens öden 
Förr varit hans, nu ingen mera vet. 
I tystnad, späkning, stilla gång mot döden 
Här alla funnit samma jämlikhet. 



— 95 — 



Om myriader varit idel öra 
Att fånga upp ett tonfall af hans röst, 
Han nu förstummats för att bättre höra 
Den tysta stämman djupt i eget bröst. 



Om han i festens rus har ägt sin gamman, 
Af markens frukt han nu ej mer begär 
An minsta näring åt den trötta flamman. 
Som till hans pröfning ännu flämtar här. 



Om herradömen att hans nycker tjäna 
Med gröda böljat som ett haf af gull, 
Hans håg nu vändes åt den teg allena, 
Där skörd för himlen gror i jordens mull. 



Så på sitt timglas lugnt han blicken riktar, 
Tills solnedgången finner tom hans cell. 
Då ej ett blad i palmens krona sviktar 
I rosigt eterhaf en molnfri kväll. 



Af tigande gestalter sänks en kista 
Ned i en graf, där intet öga grät; 
Men ingen inskrift, intet namn de rista. 
Det tarfvas icke. Det fins En som vet. 



tj3> 



96 



Abdallali. 



vSudans svarte neger, 
Lustige Abdallah 
I den öppna boden 
Hör man le och tralla. 



Före någon annan 
Vaken på sin gata, 
Börjar han med solen 
Negerfranska prata. 



Liom ullig skalle 
Ryms visst ej en tanka, 
Men på tungan tryter 
Aldi'ig lingua franca. 



Mellan blomkålshufvud 
Trindt hans eget skiner. 
Svarta händer stapla 
Gula mandariner. 



97 



Fabelaktigt stora 
Ananas, meloner 
Framför sig han tornar 
Upp som bastioner. 



Afrikanska jorden. 
Värmd af solens flamma. 
Ensam har förmåga 
Slika frukter amma. 



Själf Abdallah hämtat 
Ur dess starka safter 
Barnslig lefnadsglädje 
Och en jättes krafter. 



Då de gamla landen 
Sugits ut till märgen, 
Och ett bleklagdt släkte 
Krymper hop som dvärgen, 



Då af tankegrubbel, 
Sjuklig lust till vinning 
Blodet utspädt bultar 
Vid Europas tinning. 



98 — 



Afrika, du rika 
Mor för gyllne kornet, 
Stjälp då god och sorglös 
Ut det fyllda hornet: 



När för folk. soin hungra. 
Dina spenar flöda. 
Kanske vaknar glädjen 
Åter upp. den döda. 



^ 



99 



itäri3egrafning. 



Af blänkande gevär det vimlar 
Utefter hela vägens längd, 
Af blåa jackors och af hvita, 
Rödkulliga turbaners mängd. 



Det är ett infödt regemente, 
Där under frankisk trikolor 
Vid mohrens och kabylens sida 
Som vapenbroder negern går. 



I trummans dofva hvirflar blandar 
Musiken klagande ackord, 
Från Blidahs gator skrider tåget 
Åt palmbeskuggad kyrkogård. 



Den döde öfversten ledsagas 
Dit bort af sina tappres led, 
Med sorgflor öfver sadeltäcket 
Hans trogne lifhäst följer med. 



100 — 



Den enkla kistan re'n står färdig 
Att sänkas i det tysta ner. 
Ur staben träder minnestalarn, 
En gammal ärrig officer. 



I talet möta namn från fordom. 
Magenta och Sebastopol, 
Liksom på mörka vatten dröjer 
En strimma af en slocknad sol. 



Men till en bruten hviskning sjunker 
Till sist den sträfve krigarns röst, 
Det rycker i den grå mustaschen, 
Medaljen skälfver på hans bröst. 



Han och den hädangångne ofta 
Med samma kappa redt sin säng 
På Krim i dyiga tranchéer 
Och på lombardisk blomsteräng. 



Längs väderbitna kindens fåror 
En enslig tår i lönn sig stjäl: 
»Farväl kamrat, du glömmes icke 
Farväl vår öfverste, farväl!» 



101 — 



Nu brakar .salfvan från plutunen. 
Bakom den tunna rökgardin 
De mörke afrikaner skyllra 
Med bronsens lugn i h varje min. 



Helt om och marsch! De tåga hädan, 
Och blott af krut en flyktig doft 
Omsväfvar än den låga kullen, 
Som rundats öfver krigarns stoft. 



Ett ögonblick, och doften skingrats 
Som jordisk äras korta rus. 
Och krigsmusiken har förklingat. 
Och allt är stumt kring dödens hus, 



Och västerns sista purpur svinner 
Som ett godnatt till svärdets tid, 
Och öfver palmerna och korsen 
De stilla stjärnor lysa frid. 



-^ 



— 102 



Den unga generalskan. 

1 Constantine. ])å klipphögt fäste. 
Där gamen rufvar i molnigt näste. 
Och forsen muHrar i mörka djup 
Bland tvära branter, som stå på stup. 



Där hos min man det mig väl behagar — 
Som far han sörjt för min barndoms dagar 
Sin hand gaf tacksam den unga mö 
At gamle krigarn med lock af snö. 



Hans ärr jag älskar.^ hans pannas fåror; 
De pryda blott, liksom djupa skåror 
I hjältens hjälm efter viumen fred. 
Förr'n jag var född, för sitt land han stred. 



Till häst jag spränger bredvid hans sida 
Och ser hans spahi's i sporrsträck rida. 
I röda mantlarne flyger vind — 
Då blixtrar öga, då glöder kind. 



103 - 



Min lust är krutröken och paraden. 
Och hjärtat följer den stolta raden, 
Som defilerar i takt och tu 
För areneraln och hans un^a fru. 



Ibland, då han på divanen hvilar 
Och skärande genom foten ilar 
En plågsam hågkomst af Malakoff, 
Ge minnena till historier stoff. 



Och gladt vi strida med sår och krämpa, 
Då vid vårt schackspel vi båda kämpa. 
Han är en Moltke, strategiskt lärd. 
Och jag det kommande franska svärd. 



Jag ler åt grannlåt och diamanter 
Och nya sprättande adjutanter, 
Som tänka suckande på Paris — 
Här finns ej tillfälle till kurtis. 



För slika lejon jag blott har löje. 
I Batnas vildmark finns bättre nöje. 
Med gamle Ali, min säkra vakt. 
Mot skogens högdjur jag drar på jakt. 



104 



En dag bland klipporna plötsligt kom det 
Uti provinsen man nog vet om det — 
Mot oss ett lejon med vredgadt vrål, 
Som där på jakten haft monopol. 



Men midt i bringan, den raggigt gula, 
Rakt genom hjärtat det fick min kula. 
Och väckte aldrig mer strid igen 
Om rätt till jakt i Numidien. 



Uti vårt förmak vid spi.selhällen 
Nu lent sig breder den sköna fallen. 
Det största lejon blott tjäna skall 
Min ädle herre till fotapall. 



<5>- 



— 105 



B i s k r a. 



Där Atlas' sista strimma 
Af dunkelröda berg 
Förtonar i en dinmia 
Af aftonrodnans färg, 
Där ögat skönjer bara 
Safirhvalf och Sahara 
Vid himlens södra rand. 
Där höjs som ön ur haf\'et, 
I blommor hälft begrafvet, 
Det underbara Biskra 
Utur ett svall af sand. 



Där skymtar snöhvitt kalkad 

En karavan-serai, 

Af palmens solskärm svalkad 

I doft af evig maj; 

Där gråa hus af lera 

De svarta härbärgera 

Från Ethiopens land; 

Där, bäst bland himlens skänker, 

Cisternens spegel blänker 

Liksom en silf\-erpenning 

I solbränd tiggarhand. 



Snullshii. II. 



— 106 - 

Med bössa öfver sadel 
Och smyckad som till fest, 
Araben, öknens adel. 
Där tumlar stolt sin häst; 
Där skrider öfver torgen 
Med dadelfyllda korgen 
En pustande kamel; 
Att främlingar förnöja 
Där dansa utan slöja 
Saharas vilda döttrar 
Vid instrumenters spel. 



Skall denna drömvärld, blandad 
Af ljus och färg och doft, 
Ej strax bli öfversandad 
I moln af ökenstoft? 
Skall denna fabelfägring, 
Lik annan ökenhägring, 
Ej flykta för din blick? 
Ah nej, med dragen sabel, 
Att den ej flyr, din fabel. 
På vakt står verkligheten — 
En blå chasseur d'Afi'ique. 



-<5> 



— 107 — 



Patriarken. 

Giildrödt varm är djupa aftonhimlen, 
Långa skuggor nalkas öfver mark. 
Där med husfolk, hjordar och kameler 
Tågar en Saharas patriark. 



Hög bland sina ättlingar och fränder, 
Ofvan stoftskyn af kamelens skridt, 
Vördnadsvärd som Abraham han sitter. 
Sida dräkten hvit och skägget hvitt. 



Med sin Gud och sina tält han di-ager, 
Som hans stam har gjort i tusen år, 
Hän till betet bland de svala bergen 
Undan torkan, som på slätten rår. 



Tryggt som lammet söker modrens sida. 
Vandrar han den enda väg han lärt. 
Säker att vid målet alltid finna 
Ängen, källan, som hans fäder närt. 



— 108 — 



Iiiom kort du skall ur kvällens skymning 
Höra långt ifrån hans stämmas ljud. 
Vänd emot den trakt, där ljuset födes, 
Vittnar han i öknen: Gud är Gud! 



*g>- 



— 109 



Ökensyn. 

liet är dagen, utan svalka natten. 
Törsten bränner mänskor och kameler, 
Okenvancli"arn för en droppe vatten 
Gärna gåfve pärlor och juveler. 



Sina ögon skuggande med handen, 
Ropar då en pilgrim, glad i hågen: 
»Vänner, sen I sjön vid himlaranden? 
Solen glittrar på den blanka vågen!» 



Alla studsa vid den sköna synen, 
Nya krafter får den trötta skara. 
Endast ledarn rynkar ögonbrynen, 
Säger suckande: »en hägring bara!) 



Och likväl — om detta sken de följa. 
Som flyr bort vid horisontens gränser, 
Nå de sist till hafvets stora bölja, 
Där hon tusen mil i fjärran glänser. 



110 



Om det sköna mål, som blicken bländar, 
Än för åtrån tyckes vika stundligt. 
Sannings haf, där ökenfärden ändar, 
Ler i strålar, gränslöst, outgrundligt. 



S5P 



111 



Villa Landon. 

I Biskra.) 

På sanden den lena 
I lustgården vida 
Vi gingo allena 
Och sida vid sida. 



Hvar blomma sig tedde 
Så skön som i Eden, 
Och palmerna bredde 
Sitt skuggnät på leden. 



Ett sus vi ej hörde, 
Ej fjät af sandaler. 
Blott guldfisk sig rörde 
I klara kanaler. 



En bländande villa 
Låg bäddad i grönskan. 
Så obebodd, stilla 
Som skapt af en önskan. 



— 112 — 

I dammarnes spegling 
Vi sågo hvarandra 
Vid guldmolnens segling 
Bland skyarne vandia, 



Som vägen oss förde 
I blånande eter, 
Som redan vi hörde 
Till andra planeter. 



Bak palmskogens bälte. 
Två steg utom muren. 
Låg öknen, som smälte 
Till ett med azuren. 



O minne från Eden, 
O stund allt för kortal 
Omkring oss blott heden 
Och världen långt borta! 



-<^- 



— 113 



Kustbild vid Tunis. 

Farväl tin Tunis och Goletta 
Och ut i brisens friska bad, 
Där ingen landvind kan berätta 
Om dofterna i beyens stad, 



Ut från de innestängda gölar, 
Där hafvets sälta sättes af, 
Och där en ensam buffel bölar, 
Till knäna i en vattengi-af! 



Från kusten och dess feberdimma, 
Vår brune roddare, ro på 
Mot reddens fjärran blanka strimma 
Och ångarn färdig strax att gå! 



Välkommet Medelhaf. som rullar 
I djupaste ultramarin 
Med skum på glitterströdda kullar 
Och muntert springande deltin! 



Vid raska årtag flyger slupen 
I morgonluft och morgonsken, 
Och droppen gnistrar, öst ur djupen. 
Lik oinfattad ädelsten. 



— 114 - 



Sjöfågel svärmar nindt omki-ing oss, 
Och skimrande i solens brand 
De rosenfärgade flamingos 
Sig höja flaxande från strand. 



En ås med några hvita prickar 
Där borta blånar öfver våg, 
Och på vår fråga roddarn nickar, 
Att det var där Carthago låg. 



Hvar äro nu dess tusen segel 
Som glänste här så stolt och tryggt? 
Hvar är den bild på ytans spegel, 
Som sågs vid vattenfågelns flykt V 



På kusten strimmigt sammanflyta 
De hvita punkter efter hand. 
De sista pärlorna sig knyta 
Till minnets rika pärleband. 



Farväl I syner underbara 
På Afrikas, på sagans jord! 
Re'n skeppet ger signal att fara 
Och ångan hvisslar gällt: ombord I 



-^- 



P^IRENZE OCH SORRENTO 

1880—82 



117 — 



Till Louis Wrede, 

Det var i blomsterstaden 
En kväll du ringde på 
Vid lilla gallerporten, 
80111 öppnas blott för få. 

Det hvita trädgårdshuset 
Kan du ej än det se? 
Där glöder azalea, 
Där doftar rose de thé. 

En strålklädd fée på trappan 
I dörrens mörka ram 
Hon stod i månens strimma 
Mitt hjärtas egen dam. 

Du ville se hur lyckan 
Ej tarfvar världens nåd, 
Blott friheten och dunklet. 
Lik skogens villebråd. 

Men du, den säkre skytten, 
Du hittade dess stig, 
Fast dina hvassa pilar 
Hit icke följde dig. 



— 118 — 

Där ljöd ett gladt välkommen 
Ur månens strimma klar: 
»Välkommen, vän från fordom, 
Densamme som du var! 

»Densamme som vid sundet 
Du är i Ai"nos dal, 
Du byter icke färger 
Och ändrar ej signal!» 

Hvad skall jag kunna säga, 
Som denna röst ej sagt? 
Haf tack för alla bilder 
Ur minnets rika schakt, 

För löjets kvicka lökar 
Från hof och stad och skog, 
Berättade i lunden, 
Där näktergalen slog — 



Dock mest för ögats skimmer 
Midt under skämtets ord, 
Som talte varmt, allvarligt 
Om trofasthet i Nord! 



-<5> 



119 



Florentiner-kvälL 

JNu rörs i trädets krona 
Ej minsta blad och kvist, 
På himlens fält förtona 
Orange och ametist. 



Från täckta vinlöfsgången 
Har ögat Arnos stad 
Med torn och kupa fången 
I ram af rankans blad. 



Här ofvanför vår hjässa 
Af drufvor tyngs ett tak; 
Så ha ej prins, prinsessa 
I sina praktgemak I 



Vårt kvällsbord här jag dukar 
Allena för oss två; 
Blott Luna. som hon brukar, 
Får komma fritt och gå. 



— 120 — 



Vår lampa ut jag hämtar; 
Det är så lugnt i kväll 
Att ej ens lågan flämtar 
I romerskt kopparställ. 



Presciutto, apelsiner, 
Och så, af viner bäst. 
Ett djuprödt florentiner — 
Det kallar jag en fest! 



Se: alltsom flaskan skjutes 
På bordet hit och dit. 
En purpurflamma gjutes 
Kring duken månskenshvit. 



Se'n dagens glöd ej mattar. 
Naturen andas ut. 
En Ijuflig domning fattar 
Allt lefvande till slut. 



Cigaln hör upp att slösa 
— På nattens tysthetsbud 
Sitt dallrande, nervösa, 
Som glaset sköra ljud. 



121 — 



Fast ingen oss förnimmer, 
Vi samma vink förstått, 
Och under stjärneskimmer 
Vi hviska — hviska blott. 



Och, lutad öfver bordet, 
I ljum och dunkel stund 
Jag så kan fånga ordet 
Allt närmre till din mund. 



-^ 



Snoi Iskij, II. 



122 



Syrsan. 



1 niiddagssliimmer dalen hvilar, 
Och solens varma glitterregn 
Bland drufvoklasarne sig silar 
Igenom rankors gröna hägn. 



Bland vignens dufna Idomsterkalkar, 
Vid vattenkonstens fina stänk, 
Jag märker ej hur boken halkar 
Ur handen ned uppå min bänk. 



Men ständigt hör jag musicera 
Den lilla syrsan dagen lång; 
Ju varmare det är, dess mera 
Hon stämmer upp sin friska sång. 



I glöd hon sjunger blott och njuter. 
Just som ett äkta sångarbröst, 
Fastän de flyende minuter 
Allt närmi-e bringa köld och höst. 



— 123 - 



Ja spela, gräsets stackars lyra! 
En framtid kommer, är det sagdt. 
Då från sitt bo livar bärgad myra 
På dis skall blicka med förakt. 



Men icke ämnar jag dig klandra — 
Din lilla visa gläder mig. 
Hvad fröjd har jag af den där andra. 
Hur mycket än hon riktar sig? 



För mig är syrsan kär — åt myran 
Är mängdens hela gunst beskärd. 
Förvärfvet ej med sångaryran 
Förliktes ännu i vår värld. 



Det är den evigt samma striden, 
På hvilken intet slut skall bli. 
Emellan kloka barn af tiden 
Och dina söner, fantasi! 



I, som ej sport hur flammor härja, 
Så hjärtan smälta ned som vax, 
Men som försiktigt valt att bärga 
På nyttans teg de gyllne ax, 



— 124 — 

Hos eder blodets lugna vågor 
Fällt domen öfv^er en och hvar, 
Hvars lif går upp i sång och lågor 
I allt för korta sommardar. 



-i=g> — 



125 



Palazzo Strozzi. 

I natt i drömmens värld på gästning, 
Här i vårt Florens har jag stått 
Invid en trotsig gråstensfästning, 
De forna Strozzi's dystra slott. 



Från glesa skyar månen blänkte 
På gallret framför fönsterkarm. 
I toner högt på dig jag tänkte 
Med mandolinen på min arm. 



Ur skuggan plötsligt såg jag rusa 
Af masker en beväpnad ring: 
Jag kände lifvets källor frusa 
Vid dolkars isigt kalla sting. 



Af hela skarans fötter trampad, 
Jag såg mitt hjärta rödt på glänt 
Och mandolinen sönderstampad 
I hundra skymfade fragment. 



— 126 — 



Nu blixtrade den blanka eggen. 
Och som en mäktig purpurström 
Mitt blod jag stänka såg på väggen . . . 
Då spratt jag upp — det var en dröm. 



Vid sol -ljus dag min första handling 
En vandring var till samma plats. 
Men hvilken leende förvandling- 
Var skedd med nattens drömpalats I 



Mot muren blomsterbord sig stödde, 
Där vårens rikedom låg tömd. 
Den hörnsten, där jag tyckt jag blödde. 
Var under berg af rosor gömd. 



Se här de rödaste bland röda 
I daggig fägrings bjärta spel! 
För dig de purpurvarma glöda, 
Och mandolinen — den är hel. 



-cgi- 



— 127 



Din stämma — 

Din stämma är det ljud jag hör, 
Då dagens sorl försvinner, 
Då flärdens anspann fjärran kör 
Från dörr med murgrön ofvanför, 
Där Arno sakta rinner. 



Din stämma är på ökenstig 
Den hälsning palmen fläktat. 
Är källans Ijufva: kom till mig! 
Då vandrarns läppar närma sig 
Hans, som af törst försmäktat. 



Din stämma drar ett klangrikt band 

Omkring den lilla härden. 

Här är min kärlek, här mitt land! 

I luften en melodisk rand 

För mig begränsar världen. 



Din stämma är mitt språk i Nord, 

Med sång i djupa dalar. 

Dess ande sitter vid mitt bord 

Och hviskar underbara ord 

Så ofta som Du talar. 



cg>- 



128 



Michel Angelo. 

Då kejsaren drog kring din fädernestad 
Af lansar och eldgap en blixtrande rad, 
Förkunnande död eller fegt slafveri — 
Ditt svar, Buonarotti, ljöd klarast: nej, fri! 



Men fanns det i Florens en endaste man, 
Som hotet ej gällde, förvisst var det han, 
Den skapande grubblarn, från världsbullret skild. 
Hos h vilken de mäktige tiggde en bild. 



Han var Michel Angelo fjärran och när; 
Hvad var några väf varas frihetsbegär 
För anden, som hade sitt hem öfverallt 
Där marmor, där brons tog odödlig gestalt? 



För honom därborta hos kejsaren fanns 
En framtid af storverk och hyllning och glans; 
Härinne ett samhälle söndradt och smått, 
Där njugghet förliktes med trångheten godt. 



129 



Dock detta hans Florens, just sådant det var, 
I själ som i öga med kärlek han bar. 
Han var ej blott snille, som såg och förstod, 
Men kännande hjärta och brinnande blod. 



Där roptes: till vapen, vår frihet förgås! 
Då slog han sin studio vredgad i lås 
Och skyndade främst vid trumpeternas skall 
Till hotade punkter på sviktande vall. 



Den store, de väldiga synernas tolk, 
I faran och nöden var ett mod sitt folk. 
Han fällde sin mejsel ur gudavigd hand, 
Till hacka och spade han grep för sitt land. 



Han botade murbrott med vallar af jord. 
Och fästen sig reste på konstnärens ord. 
Kring tempelfasader, att skydda mot skott. 
Han skapade bröstvärn af ullsäckar blott. 



Den tanke, som hvälfde kupoler i skyn. 
Nu rufvade den öfver rynkade bryn. 
Lik molnet med korsande blixtar uti — 
Snart stod där på kullen ett nytt batteri. 



— 130 — 



Förmer än hans byggverk, som stråla i glans, 
Förmer än Sankt Peter jag prisar den skans, 
Han reste i hast åt sitt fädernesland 
Till skydd mot förtryckarnes bojor och band. 



Han stod vid kanonen i konstnärsbarett 
Och åskade tappert för frihet och rätt 
Och splittrade fiendens stormande led, 
Som flisorna flyga, då mejseln är vred. 



Sä lärde han härskarn hvad konsten förmår, 
När den mot tyranner för friheten går. 
Med mejsel och pensel, med lyra och dikt, 
Har konsten sin heliga medborgarplikt. — 



Att visa för sekler hvar stormannen stått 
Och värnat sitt Florens med ljungande skott. 
Där står nu på kullen, vid sluttningens rand, 
Hans härlise David med slungan i hand. 



Den ädla gestalten så spänstig och stark 
Har vuxit i brons upp ur frihetens mark. 
Så ofta som solen ses leka därpå, 
Det är som ur stöden det klingade då: 



— 131 — 

O främling, min skönhet blott vore ett sken. 
Om slungan ej ägde sin träffande sten. 
Om konsten din vördnad och kärlek är värd. 
Den varder i nöden ett huggande svärd I 



132 — 



I San Lorenzo. 

rLn skönhet finns, som älskats af Hellenen 
Och ler från Afrodites marmorställ; 
Men vill du spana andens strid i stenen, 
Träd in i San Lorenzos grafkapell! 



Gå och betrakta Buonarottis under: 
De båda Medicéers skilda drag 
Och under dem de fyra dygnets stunder. 
Ett jättepar på hvar sin sarkofag. 



Se Natten, tungt uti en ställning somnad. 
Som talar än om boja och om tvång. 
Från bördorna i drömlös hvila domnad, 
I hopp att aldrig vakna mer en gång; 



Se Gryningen, hur kvalfullt hon sig sträcker 
Och hälsar samma öde verklighet; 
Till samma lidande hon lifvet väcker. 
Till samma lott, som ej af ändring vet. 



133 



Så för sin fot han lagt dem marmorsvala, 
De kval, som rymmas mellan natt och dag, 
Och fjättrat smärtan under skönhetsdvala 
I sina hvilande titaners di*ag. 



Hvad kunde mer den väldige begära 

Du spörjer, djupt inför hans storhet böjd. 

Den så förmått förtjusa och förfära, 

Hvad var för honom sedan sorg och fröjd? 



Hvad mera om i människornas vimmel 
Kring enslingen en öde ring sig drog? 
Han hade skönhetens och ärans himmel, 
Sitt verk han hade. Var ej detta nog? 



Men vet du hvad den store själf bekände. 
När sist han ensam stod på snö-kal höjd 
Och såg sig om, vid segerbanans ände, 
Emot sin bildvärld, hvit ur skuggor röjd? 



Han vittnade att skönhets skimmerslöja 
Är blott kring stoftet en förgänglig skrud, 
Hvars sken för ofta frestat att fördröja 
Hans själ på vandringen att söka Gud. 



- 184 



Så letar barnet efter bjärta stenar, 
Som locka gnistrande bland stigens grus, 
Och än i solnedgången sig försenar 
Uppå sin hemväg till sin faders hus. 



Han vittnade att konsten aldrig bringat 
Till ro hans andes längtande begär: 
Att kval, som han i marmorns lugn betvingat, 
Afskuddat stenen, nu då kväll var när. 



Ej mera tankens höga alp-orkaner 
Han tystade med mejselns djärfva slag, 
Men lade ned upproriska titaner 
För Den, som råder öfver natt och dag. 



O hvad är konsten, då dess aldra störste 
Fann den så tom, så full af brist och svek, 
Och dömde ödmjuk inför Lifvets Förste 
Så värdelös sin egen skaparlekV 



Det skönaste i bild, som jorden äger. 
Från dessa Medicéers sarkofag 
Se'n dess förkunnar konstens största seger 
Tillika med dess största nederlag; 



185 



Och då ånyo tempelporten reglas 
Om snillets högsta skapelse på jord, 
I hjärtat synen outplånligt präglas, 
Men Buonarotti! också dina ord. 



cg>^ 



— 136 — 



Misericordia. 



r)e svarta männen med sin snabba gång, 
Med ögonhål i nerfälld kapucliong, 

Den ena lik den andra, 
Med sluten sjukbår genom vimlet vandra. 



Misericordia! en hviskning far, 
Och hälsande man sig åt sidan drar, 

Ja, själf den lina sprätten 
Gör som en åtbörd upp mot hattens brätten. 



Han är ju eljest sparsam på respekt; 
Men under denna svarta mask och dräkt 

Kanhända göms en hertig. 
Som är en stund incognito barmhärtig. 



Misericordia är, som man vet. 

En orden byggd på kristlig jämlikhet. 

Förklädda i en skara 
Båd' furste och facchino kunna vara. 



]37 



En hvar sin nummer liar. I årets rund 
Slår också hvar och ens tjänstgöringsstund; 

Då tjänar man de sjuka 
Och är blott människa, om också duca. 



Ett samfund med ett ädelt ändamål! 
I all sin skönhet dock en blott symbol, 

En vink om andra tider, 
Som mänskligheten väntar, hvad det lider, 



Då fritt man tjänar, efter öppet val, 
Barmhärtig utom tur och ordningstal, 

Då en är lik en annan. 
En broder — äfven utan mask för pannan. 



C5>- 



Snnllsky, II. 



10 



— 138 



Från sjuksalen. 



Jii på sjuksalns väggar spelar 
Gladt Firenzes vackra sol, 
Och orangers doft från fönstret 
Mängs med lukten af karbol. 



Tvenne rader hvita bäddar 
Breda strimman dansar på, 
Tvenne rader barnaliufvun 
Glorior af strålar få. 



Här ett dussin små patienter 
Liknande en blomstergård, 
Som en vårlig frostnatt härjat, 
Goda människor ge vård. 



Nu är timmen för liesöken — 
Mången leksak blir beskärd, 
Och förstulet les och snyftas 
Vid hvarenda hufvudgärd. 



139 — 



Se, hur blek och tärd den lille, 
Han, som snart i grafven lior, 
Lyfter sina matta armar 
För att famna stora bror I 



Stora bror, en solbränd pojke 
Med en skog af krusigt hår, 
Stark som Buonarottis David, 
Knappt behärska sig förmår. 



Lutad öfver liten sjukling, 
Döfvar han med ord sin sorg, 
Visar h vilka vackra drufvor 
Han fört med sig i en korg. 



Hälsar hemifrån — från vignen. 
Som nu står i sommarprakt. 
Snart skall Hlla l)ror få komma 
Hem igen, har doktorn sagt. 



Far och mor och alla hälsa. 
Ett par veckor hastigt fly, 
Åsnan hälsar, hunden hälsar. 
Snart blir allas älskling kry. 



140 



Men den lille vet det bättre — 
Småler endast blekt ibland, 
Stryker sakta broderns lockar 
Med en genomskinlig liand. 



Nu kan stora bror ej längre; 
Han af sina tårar kväfs, 
Kinden gömmes djupt i kudden, 
Och den starka skuldran häfs, 



Och den bruna arbetsnäfven 
Kramar ångestfullt därvid 
Tunna, hvita händer, frälsta 
Undan Hfvets liårda strid. 



-^- 



141 



Garibaldis död. 



"Qiianfo é allegro!" 
(Garibaldis ord på dödsbädden.) 



Då hjältens sista lefnadsdag 

Sjönk säll ocli ärorik 

Med solens varma purpurklot 

I lugn Caprera-vik, 

Och redan döden fram sin dryck 

Af evig ungdom bar 

It detta lama, trötta stoft, 

Som Garibaldi var; 



Då har hans öga, så man sagt, 
Än hvilat mildt och ljust 
Vid hvarje jordiskt föremål, 
Som förr hans själ förtjust: 
Vid rankans vaggande guirland 
Och hafvets djupblå färg 
Och Corsica vid himlens bryn 
Med violetta berg. 



— 142 — 

Han ville tacka än en gäng 
Den jord, där han fick kraft 
Att föra ut det skönsta verk, 
Som någon dödlig haft; 
Där han fick slita slafvars band 
Med denna lama arm 
Och sluta frihet och natur 
Till denna trötta barm. 



Han, som så oförsonligt bröt 
Förtrycket ned i stoft, 
Han älskat h varje harmlöst lif 
Och hvarje blommas doft. 
Ännu i själfva segerns stund 
Han kunnat småle godt 
Att se ett skonadt fågelbo 
På fältet, plöj dt af skott. 



Allt djupare mot böljebädd 
Skred solens ljusa tåg, 
Om hjältens hjärta göt sig sval 
Re'n evighetens våg. 
Den underbara gästen nu 
Hans bleka panna kysst — 
En livar sin anda återhöll, 
I rummet var så tyst. 



— 143 — 

Då slog en liten fågel ner 
På fönsterkarmens rand 
Ocli sjöng och jublade af fröjd 
I aftonsolens brand. 
Den gamle frihetskämpen log, 
Och de som sörjde där 
Förnummo så hans sista ord: 
»Se, huru glad den är I» 



Ett ögonblick — och fågeln lyft 

Sin vinge för att fly 

Och smalt med ekot af sin hymn 

In i en gyllne sky. 

På samma gång steg hjältens själ 

Utur sin bräckta kropp 

Mot frihetens och ljusets hem, 

Mot glada himlar opp. 



-cg> 



144 



Innoceiiti. 



\ illorna bak sina lagerliäckar 
Lysa gladt med blomsterhöljd balkong, 
Florens' himmel almanackan gäckar: 
Februari, sol och fågelsång! 



Uppåt San Miniato vägen dammar, 
Vagnar rulla där med stolt livré. 
Mellan resliga cypressers stammar 
Staden jag i rosigt ljus kan se. 



Här på solig älsklingsbänk jag sitter, 
Lyss på tonerna från dalens snår. 
Plötsligt ur mitt drömmeri jag spritter, 
Då på marmorn jag en granne får. 



Det är krymplingen jag ofta mötte — 
Fattigt klädd, men fint och hyfsadt skick. 
Han vill också hvila sig, den trötte. 
Här en stund i solens varma blick. 



145 — 



Hälsar artigt, lägger ned sin kiycka, 
Hemmastadd pä bänkens halfva del. 
Söderns barn ej fatta, till sin lycka, 
Svalget mellan lappad rock och hel. 



Tigger gör han icke. Vill man truga, 
Tar han mot en slant till en cigarr, 
Lycklig att få kronans fusel suga 
Här i skuggan af en pinjes barr. 



Och vi prata som man gör i Söder. 
I sitt språk är liorentinarn kär. 
Ena ordet lätt det andra föder, 
Liom kort jag känner hvem han är. 



Innocenti är hans namn. Rheumatisk, 
Flyttar han sig fram som snäckan blott. 
Drar en bärgning mer än problematisk 
Då och då af vänners sammanskott. 



Han var tjugo år, då lystringsordet 
Köpte landets ungdom i gevär: 
Gladt han ilade till mönstringsbordet, 
Starkt och modigt klang det : jag är här I 



146 



En af Garibaldis voloiitärer, 
Med i hjältens berg-kampanj han var, 
Mot tyroler-skyttar och glaciérer 
Fäktande och klättrande det bar. 



Ej ett skott ur grönklädt jägarvimmel 
Göt hans varma blod i ärlig strid; 
Nätters is-köld under öppen himmel 
Gjorde ynglingen till invalid. 



Förrn en enda lager var förvärfvad, 
Förr'n han knappast hunnit lukta krut, 
Låg han där prosaiskt giktfördärfvad, 
Och hans korta hjältedröm var slut. 



Blänkande af tapperhets-medaljer 
En kamrat han såg med arm i band. 
Hörde honom tala om bataljer 
Lönad Ijuft af mörka ögons brand; 



Och en ann', hvars ben vardt amputeradt. 
Fick dock i pension en handfull guld. 
Fick sig skriftligt erkändt och signeradt 
Att hans land till honom stod i skuld. 



147 



Föga aktar man hur såren svida, 
Af beundran, kärlek tacksamt krönt. 
Men det smärtar för sitt land att lida 
Lika obemärkt som obelönt. 



Hur naturligt, om min krympling stirrat 
På sitt spillda lif med bitter håg. 
Om hans blickar hårdt och hånfullt irrat 
På de granna lättingarnes tåg! 



Men nu såg han rikedomen, ståten 
Utan skymt af bitterhet och hat. 
Med sin karga lott var han belåten, 
En förgäten frihetens soldat. 



Och i ord, från hvarje afund fria. 
Gladdes han åt lifvets ljus och prakt, 
Kallade sitt land In hel la vt in, 
Lycklig att ha skyllrat i dess vakt. 



Liksom till sitt Ijröst han ville trycka 
Detta Florens, än i vintern grönt; 
Detta land, för hvilket han bar krycka, 
Med förtjusning såg han sällt och skönt. 



— 148 



Sådan blick jag möter knappast mera 
Som lios denne man af ringa ätt. 
Svärmaren, den store på Caprera, 
Log vid kiyckorna på samma sätt. 



Barnet och den vise mildt därinne 
Med martyr och hjälte enat sig. 
Garibaldi, höga barnasinne, 
Denne arme man var värdig dig I 



Innocenti, finns du än i världen, 
Tack för h varje lärdom jag tog mot! 
»Store män» jag stundom mött på färden, 
Men du lät mig se en patriot! 



Hör jag mer om landsmäns otack höjas 
Den där gamla visan af en narr, 
Fram din bild jag manar, ser dig nöjas 
Blott med solsken och en slät cigarr. 



-^- 



149 



Den främmande fågeln. 



Liten tiggargosse på en trappa låg. 
Utan fader, moder, — lämnad vind för våg. 
Hurn varmt det vackra, bruna ögat l)ad. 
Ineen. ingen rördes i den stora stad. 



Kampanilens klockor ringde doft: bing, bång. 
Sol och lielgdagsdräkter, kyrkmusik och sång! 
Köpenskapen blomstrar, man är rik och säll, 
Därför skyddspatronen fått ett nytt kapell. 



Bisp med staf och mitra under baldakin. 
Stadens styresmän i fotsid karmosin. 
Pager, svassande i snibbigt smala skor, 
Damer, mysande bak toppig mössas flor. 



Alla drogo fram i ändlös procession 
In i svala dunkel, under orgelton. 
Tiggargossen trifs på solig trappa bäst — 
Hvad har han att göra med de rikas fest? 



150 — 



Liten fågel sjönk från molnets gyllne rand, 
Lät sig villigt tagas af den späda hand. 
»Svart och hvit till färgen, än af sunnan varm, 
Trötta fågeln gömde sig vid gossens barm. 



»Svala», sade gossen, »lycklig, lycklig du, 
Som med snabba vingar delar skyn i tu ! 
I de sköna landen, där du varit sist, 
Gjuter ingen tårar, lider ingen brist. 



»Midt i nödens sköte hvarför slog du ned? 
Ack, vänd om, jag ber dig, flyg och tag mig med I 
Låt ock mig få följa med det långa tåg 
Mot de gröna palmer, mot den stilla våg! 



Tätt till bröstets trasor fågeln ömt han smög. 
Snart på hvilad vinge åter bort den flög. 
Under hymnens jubel, orgelns återskall 
Gossen sjönk tillbaka, sällsamt blek och kall. 



Nästa sol rann opp — från tusen läppar ljöd 
»Pesten är i Florens, folkens svarta död'» 
Han, livars offer äro liksom hafvets sand, 
Kommit med en svala från Egypti land. 



<5>- 



151 



Afrodite och Sliparen. 

(I Tribuna degli Uffizi.) 

I konstens strålande Tribnna 
En makt beständigt drager mig 
Till dig, du höga Afrodite, 
Du mörke »Slipare», till dig. 



Hur blefven I så nära grannar, 
I bilder två, jag fattar ej, 
Du underbara skönlietsdrottning. 
Du tunge, lutade plebej? 



Ack, formens fägring med sin motsats 
Får sammanbo i konstens sal. 
Liksom vid skönhetslifvets sida 
I världen rvmmas nöd och kval. 



Hon, Afrodite, sluter örat 
För hvarje disharmoniskt ljud. 
Det fulas åsyn bringar frysning 
I hennes alabasterhud. 



— 152 



Den värld, som sträfvar, kämpar, lider, 
Den hejdas vid den hårdas fot, 
Liksom mot hennes eget Cypern 
Förstummas ohördt hafvets knöt. 



Ej för att pröfva stoftets strider 
Hon steg en gång ur svallets elf; 
En enda lag hon känner — skönhot. 
Ett enda ändamål — sig själf. 



Hon finnes helst för dessa några. 
Som glättat från sin lefnad ut 
Hvar lidelsens och kvalets skiynkla, 
Tills allt som marmorn blef till slut. 



En afgrund därför skiljer henne 
Från närmsta gi"annen, trälen där, 
Som böjd på knä med knifvens slipning 
Se'n tusen år ej färdig är. 



Som hon ur pärlskum iris-färgadt 
Så han ur jorden spirat opp; 
Af svett och blod igenomsyrad 
Dess mylla födt hans jättekropp. 



158 — 



Se dessa grofva senor, muskler. 
Som knutits af hans hårda lott, 
Se denna hand, som mödan fjärmat 
Frän skönhetstypens ädla mått! 



I luften ligger som en maning 
Af halfva taiiar. brutna ord: 
Res upp dig, du af oket tyngde. 
Du står uppå din egen jord! 



Hvar lössläppt kraft i elementen 
Sin frestelse till jätten för; 
Följ efterdömet! alla brusa — 
Men ve vår värld, om han det gör, 



Finns ingen brygga till försoning 
Emellan dessa grannar två? 
Skall hon, den stolta, ej bevekas 
Att medlidsamt till jätten gä V 



Skall skönheten, från folket söndrad, 
Gå upp i själfviskt njutningslif? 
Skall han, som knäar där i stoftet, 
En gång bli färdig med sin knif? 



Sno ilsk ij , II. 



11 



154 



Stig ned, du konstens Afrodite 
Från din förnäma marmorliöjd, 
Låt stenen mjukna kiing ett hjärta, 
Som känner mänsklig sorg och fröjd! 



Sank dig med kärlek till din broder 
Att mildra ödets hårda band, 
Att torka svetten ur hans panna 
Och vrida dolken ur hans hand! 



S5> 



— 155 



Vägen till Taormina. 

Ltmed kusten sig vägen slingrar 
Mellan grönska och mörkblå sjö. 
Eos lyfter med rosenfingrar 
Töckenslöjan från Etnas snö. 



Mandelträdet vid stigen nickar 
In i vag-nen med blom på kvist. 
Som en rodnande dryas blickar 
Fram ur lunden med lekfull list. 



Af Oceani sånger burna, 

Skymta bilder från mytens land. 

Hafvets sorlande jätteurna 

Ger .sin klansfär o- åt klassisk .strand. 



Hviskar äimu på ionisk tunga 
I det darrande glittersken 
Böljefriska. evärdligt unga 
Rapsodier ur Odyssén. 



156 — 



Målaren i Pompej 



Sin pensel ur handen han fälde 
Och knäföll för skönhetens välde 
Och eldigt i famnen höll sluten 
Sin rodnande brud och modell. 
Så stilla med ens stod minuten 
Som dansen af kransade timmar, 
Där luftig kring frisen den glimmar 
I konstnärens leende tjäll. 



En Amor med fingret på munnen 
I atrium vaktade brunnen, 
Och vattnets kristalliska sladder 
I snäckskalen saktadt sig göt; 
Vid purpurförhängenas fladder 
Förrådde den öppna portiken 
En skymt af Vesuven och viken, 
Där solgudens öga sig slöt. 



Omslingrade dröjde de båda. 
Hon tröttnade ej att beskåda 
Den nymf-lika sköna figuren, 
Som penseln fulländade nyss. 



157 — 



Den fuktiga färgen på minken 
Gaf åter de älskade dragen 
Af henne, som tacksamt betagen 
Nu skänkte sig helt i en kyss. 



Hon är det. I fladdrande dräkten. 
Hon liknar olympiska släkten, 
Och under det dansande steget 
Försvinner det jordiska grus. 
Ja, anletet är hennes eget! 
Odödliga rosor bär kinden, 
Hon sväfvar som buren af vinden. 
En strålbild af ungdom och ljus! 



Och målaren ropte: »I gudar. 
Som smyckaden stoftet med skrudar 
Af skönhet från himlarne lånad. 
Om nåd för er af bild jag ber! 
Då Parcernas ilande spanad 
Skall slitas i morgon måhända, 
Skall åter till intet då vända 
Den form, h vilken liknade er? 



»O rädden från glömskan och natten 
Till trots för det Stygiska vatten 
Den skapnad, I skänkten åt henne, 
Och låten dess skugga bli kvar! 



— 158 — 



Då ingen mer minnes de tvänne. 
Må konstnärens flyktiga daning 
I sekler än gifv^a en aning. 
Hur skön och liur älskad hon var!» 



Hans bön de odödlige hörde. 
Den regnande askan förstörde 
Det lif, som på gator och gränder 
Dref fram med sitt tanklösa sorl; 
Men verket af älskande händer 
An pryder den leende gården, 
Där Amor som fordom har vården 
Vid brunnens förstummade porl. 



I lefvande färgglans på muren 
Hon syns, af sefirerna buren, 
Olympisk är än hennes bana, 
Hon glöder af ungdom och ljus! 
Hvad konsten och kärleken dana 
Skall tiden bestorma förgäfves, 
Ur seklernas aska det gräfves. 
Besegrande glömska och grus. 



159 



Hvad muren sade. 



r ompeji. den begrafna staden, 
Ånyo återgaf ett hus; 
Ur länga blunden väckt af spaden, 
Det kastade sitt täckelse af grus. 
Som barn, när solen in i kammarn skinei-. 
Så nymfer vaknade och amoriner 
På purpurgrund i morgonljus. 



Jag gick där med min vän arkeologen. 
Han hade ögon som en falk 
Och såg en skrift på yttermurens kalk — 
Det var ett fynd för forskarhågen ! 
Med spetsig stylus någon bitter själ, 

Kanske en hämndfull ti"äl. 
Ett skymf-ord ristat dit mot husets herre - 
Det kunde knappast varit värre! 
Se; sade forskarn: sanning gör sig hörd — 
Läs här om mannen samtids vittnesbörd! 



Jag lät min lärde vän predika — 
Egenthgen det kvittade mig lika. 



— 160 — 

Mitt öga sköna syner njöt: 

Från freskerna en regnbågsglans sig göt 

Kring livita stöder, ädel pelarprakt. 

En fläkt af ägarns ande än höll vakt! 

Jag kände kärlek till dens minne 

Som skapat sig en skönhetsvärld härinne. 



Och den var också sanning, fullt så god 
Som allt hvad utanför på muren stod. 



^ 



161 — 



Fångna kärleksgudar. 



LLn bur af amoriner full! 
Hvem är som så grymt dem sårar V 
De snyfta och torka med lockar af gull 
Fallfärdi2;a barnatårar. 



De sitta och huka och titta fram 
Emellan burens käppar, 
De skälfv^a och sucka, stackai^s små lam, 
De huttra med rosiga läppar. 



Hör på den lille, hur frusen och arm 

Han ber genom burens stängsel: 

Jag vill ej bli fin, men jag vill till din barm. 

Jag vill endast byta fängsel! 



-^ 



162 — 



Åter i Sorrento. 



Sorrento, än i grönt ocli ljus 
Du ler med dina hvita hus, 
Som solen kysser varm. 

Sorrento-loft, 

Sorrento-doft, 
Oranger under fönsterkarm! 



Än lunden full af blomstersnö 
Sig skådar i violblå sjö 
Och skuggar nymfens bad. 

Sorrento-lek, 

Sorrento-smek, 
Sefirers spel med våg och blad 



Än drömma toner utan tal 

I vind, i strå, bland berg och dal, 

Ett ord kan väcka dem. 

Sorrento-bo, 

Sorrento-ro, 
Sorrento, hjärtats sommarhem! 



1(58 



Fången. 

KaH för doft och fågelkvitter 
Och Sorrento-böljors sus, 
Lagen vid shi vikt-skål sitter 
I sitt glädjetomma hus. 



Solen skära dagrar målar 
Midt emot på kalkad knut, 
Gyllne frukt bland grönska strålar 
Ofvan mur vid grändens slut. 



Med den trotsigt vikla luggen 
Och ett lika yfvigt skägg 
Syns ett anlete i gluggen 
Bakom gallret högt på vägg. 



Mannen där uti sitt fängsel, 
Pannan lagd i dystra veck, 
Ser naturen genom stängsel 
Korsad som af svarta streck 



164 — 



Men nu ljusnar plötsligt fången, 
Har han icke hört i gränd 
Re'n den nymf-likt lätta gången 
Och en stämma kär och känd? 



Det är hon — den ton hon gnolar 
Säger, att hon än är hans. 
Tvänne varma, mörka solar 
Riktas upp i fuktig glans. 



Oförmärkt. med vana händer 
Nu en liten blomsterkvast 
Genom gallret in hon sänder 
I ett skickligt måttadt kast. 



Rosorna en hälsning bära, 
Skickad af de läppar två, 
Hvilka glöda, ack, så nära 
Och så långt ifrån ändå! 



Må den stränga lagens balkar 
Fälla dom omutligt rätt ! 
Dessa kära rosenkalkar 
Döma på ett annat sätt. 



— 165 — 

Månne solens strålar fråga 
I livad famn de sti'ö sitt guld? 
Kärlek, kärlek, himlalåga, 
Spöijer du om straff och skuld? 



166 



Geten. 



Lätta språng på förstiigolfvets stenar 
Och en liten klockas muntra ljud I 
Det är geten, som i fyllda spenar 
Bringar sundhet åt min hjärtebrud. 



Brunhylt flicka med sin blanka stäfva 
Och det täcka, lekfullt ystra djur 
Framför väggens röda kalkgrund sväfva 
Som en fresk uppå Pompeji s mur. 



Låt mig stryka lent den fina raggen 
Af orangeblommans hvita färg: 
Fuktig än den känns af honungsdaggen 
Från Sorrentos betes-rika berg. 



Lilla hälsogifverska ! Du ströfvat 
Natten öfver fritt i skog och mark, 
An hos frodig klöfver har du töfvat, 
An där timjan doftar söt och stark. 



167 



Kanske har du sett hur fauner lekte, 
Lustigt stegrat dig i nymfers dans, 
Känt, hur deras mjuka armar smekte. 
Sen du fångats med en blomsterkrans. 



Månne ej i månskensdalen rördes 
Luftiga cymbaler utan ljud? 
Månn' du ej som låtsadt offer fördes 
Fram åt Pan, den store skogens gud? 



Bar du icke hem från gudalunden 
Demia underbara hälsoflod? 
Bor ej där, med lifvets saft förbunden. 
Gyllne ålderns ljusa lefnadsmod? 



Älskade, ej mera dystert grubbla! 
Här står hälsans rågade pokal: 
Se, mot randen höjs den varma bubbla. 
Och kristallen färgas i opal! 



— 1G8 



Dryaclens byte. 

rå lummiga udden 
Med bråddjup och stalp, 
Som famnas af golfens 
Safirblåa skvalp, 



Mot stam af oliven 
Jag skrifvande satt, 
Den ystra sefiren 
I häftet fick fatt. 



Från klippa till klippa 
Jag såg. hur det föll. 
Ett blommande törnsnår 
Till sist det behöll. 



Förgäfves från branten 
Jag sträckte mig nei- — 
Dryaden sitt byte 
Tillbaka ej ger. 



169 



Den vare då hennes, 
Min började dikt, 
Som gungar bland rosor 
Vid grenarnes svikt. 



Snart kvällen skall komma 
Med smekande hand 
Och drypa ur daggskåln 
Pä tankarnes brand. 



Det dunkla skall skäras 
I månljusets bad, 
Och nattvinden vända 
De oskriftia blad. 



Och näktergaln sluta 
För rosen helt sent 
Den afbrutna strofen — 
Ät Dis; var den ment. 



S„«ilsl;i/. II. \2 



— 170 



Blåa grottan. 

Med vår båt vi sakta flöto 

In i bergets slott^ 

Hvalfven, soin kring oss sig slöto. 

Vattnet, — allt var blått. 



Blått, som framtid luftigt bådad 
För en ynglings syn, 
Blått, som hoppets trollkust skådad 
Bortom himlens bryn, 



Blått, som vi i drömmar måla 
Sjunket fabel-land. 
Där ur djupet bilder stråla 
Flyktigt skönt ibland. 



Ut vi gledo i vår eka: 

Hur var allt förbyttl 

Haf och himmel tycktes bleka, 

Färg och fägring flytt. 



— 171 — 



Endast i ditt underbara 
Blåa ögonpar 
Dröjde än den azurklara 
Skönhetssynen kvar. 



172 — 



L a i b a C h. 



Den älskades hiifviul 
Emot min axel stödt, 
I knät den lille gossen, 
Som slumrat in så sött, 



Så liar jag suttit länge 
I järnvägs-kupén 
Alltse'n Tiiest i morse 
Vid dagens första sken. 



Vid viken den vinblå 
Jag sett Miramar: 
Bland klippor af dolomit 
Nu iltåget far. 



Oss italienskan lämnat 

Vid sista station. 

Nu äro vi i Krain 

Bland slaviskt språk ocli ton. 



— 178 



Där ser jag i dalen 
En täck liten stad, 
Längst borta en snötopp 
Bland berg i dimblå rad. 



Sloveniska flickor. 
,En vacker solbrun svärm, 
Med mörkröd duk om pannan 
Ocli uppvikt lintygsärm, 



På rika ängar räfsa 
Det doftande hö — 
I dalen sydländsk färgglöd, 
Vid horisonten snö! 



Hvem är du, stad, där söder 
Och nord hvarann" gå mot? 
Bsedeker lärdt upplåter 
Två läppar af högröd cloth: 



Jo, staden heter Laibach, 
Och Terglou denna alp . . 
Alldeles! Tack orakel, 
Som mig på tråden halp! 



174 



Ha, Laibach — om den staden 
Mig syns jag något vet. 
En nedrig kongress jag minnes 
Dock det var inte det. 



Det rör mig helt personligt, 
Det minne Laibach väckt — 
Från Laibach ha utgått 
Mitt namn och min släkt. 



Utur papistisk träldom. 
Allsköns förtryck och våld 
En man kom lyckligt undan 
I blågul fanas sold. 



En dosis sydlandssol 
Till reskost han tog: 
Där Terglou visar vägen 
Mot nordens snö han drog. 



Nu, leende vackra Laibach, 
Du öppnar din famn. 
Som ville du återbörda 
Mitt krainer-namn. 



— 175 



Ditt sydliga arf kanhända 
Hos mig går igen ibland, 
Men, tro mig, intet rycker 
Mis; från mitt svenska land. 



Fast haf och fjällar skilja. 
Där 'har jag min rot; 
Ar hemma mera än mången 
Som sätter där sin fot. 



Det land, där en lärka höres, 
Det kallar hon för sitt. 
Må andra på marken tvista 
Om mitt eller ditt! 



Låt mången på egen torfva 
Fritt göra sig bred! 
Trots alla gärdsgårdar, klingar 
Ur rymden sången ditned. 



Min tanke och min sång- 
Gå på svensk melodi; 
Till Sverge är jag bunden. 
Fastän som lärkan fri. 



170 



Din blir jag icke, Laibach! 
Du hörde mitt skäl. 
Med dina gröna luckor 
Och hvita hus, farväl! — - 



Men bäst jag fantiserar 
Här i min fönstervrå, 
Nu uppslå sina ögon 
De älskade två. 



Och från min gosses läppar 
Nu morgonfriskt sprang 
Mitt språk, mitt eget språk 
Med segrande klang. 



FANTASIER ochM^RKLIGHETER 



179 



Fylgjan, 



[Jet är natten före striden. Torolf Vikings härjarfärd 
Skall i morgon hänligt lykta under frankers hämnar- 
svärd. 
Stängd från skeppen, innesluten, skall han obesjungen dö, 
Som ett blodigt irrbloss slocknar fjärran i en namnlös sjö. 



Rundt omkring, hans lilla skara hvilar trött och slum- 

mertung. 

Eiisam i en öde koja vakar Torolf, böljans kung. 

Timmar skrida hän i mörker. Från den matta stock- 
eldsglöd 

Dröjer i hans sköld på väggen blott en fläck, en dunkelröd. 



Utan hopp som utan fruktan mönstrar han i dyster håg 
Tio somrars kämpabragder på den vida salta våg. 
Tio vintrars högbänkshvila på så mången kufvad strand 
Mellan skum-omgördladt Norge och helleners solskensland. 



Skall han bjuda för sin räddning Oden offer eller Tor? 
Torolf mer på egen styrka än på Valhalls gudar tror. 
Torolf skulle ödmjukt tigga? Det är lifvet icke värdt! 
Hellre mana fram sin fylgja, som en bjarmisk trollman lärt. 



— 180 



Se'n det sista Greklandståget all hans glada trygghet vek, 
Tvifvel tärde på hans lycka liksom mask i skeppets ek. 
Nu från egen nornas läppar han sitt öde höra skall, 
Må hon båda honom seser eller nederlas; och fall. 



I hvad skepnad skall hon komma V Kanske lik en snö- 

hvit häst, 
Manen fladdrande i frihet — förehud till segerns fest, 
Eller som den askgrå ulfven med sin stela eldkolsblick — 
Det är undergångens tecken, det är dödens bittra drick. 



Men en suck ur jordens inre sakta rörde kojans grund: 
Blott i slöja svept, en jungfru viste sig i samma stund. 
Dallrande vid hvai-je luftdrag, bilden skalf liksom af köld. 
Bröstet blodigt genomskimradt af ett sken från Torolts 

sköld. 



»Minns du Tyche», ljöd en stämma lik en eolsharpas sus, 
»Hellas' dotter, som du ryckte ur förhärjadt fadershus, 
Som du tillät, då den arma en slafvinnas lott begrät, 
Att till segrarn endast nalkas, skyld af natt och hemlighet? 



»Minns du, hur ur vilda drömmar du spratt upp med vred- 

gadt hot, 

Då din brynja klang i mörkret, stött af naken jungfrufot? 

Troende försåt å bane. hof du genast väpnad arm. 

Och det stål. som blindt du förde, kallt begrof sig i min 

barm. 



— 181 — 

»Djupt i Hacles' tysta rike har jag väntat dig sen dess 
Nära glömskans stilla vatten, mellan tårpil ocli cypress. 
Mången, mången såg jag dricka där ur girigt doppad 

hand. 
Men jag fästes än vid jorden af ett oupplösligt band. 



»Som den stoftets form. du krossat, fordom var din 

viljas träl, 
Så med makt, den ej du anat, jag behärskat har din själ. 
Om jag hatar, om jag älskar, än i döden ej jag vet, 
Men jag vet, jag är ditt öde nu och i all evighet. 



»Jag har gungat på din reling, ljungelds-klar i stormens 

skräck. 

Under lugna stjärnenätter har jag suttit på ditt däck. 

Det var jag, som vallmohornet ut i guldpokalen hvälft. 

Jag som väckte dig, då svärdet tycktes klirra af sig 

själft. 



»Ständigt, hvar du gick, min skugga mörk sig lade i 

din krets, 

När du blottade din klinga, häng jag blytungt vid dess 

spets. 

Segerns ljusa anlet vände sig från dig på kampens dag, 

Skyende, att vid din sida möta mina bleka drag. 



»Nu det täckelse oss skilde hastigt glesnar mer och mer, 
Och min manino' omotståndliat drager dig till mig dit ner. 



182 



Gudar, som du stolt försmådde, ha för oss sin solport 

lyckt, 
Men med våra dåd och tankar själfva vi en värld oss 

byggt. 



»Kom min hjälte, du mitt öde lika visst som jag är ditt! 
Innan nästa afton skymmer, har din sista strid du stridt. 
Från ditt hufvud vill jag lösa sönderhuggna hjälmen då, 
Och vid glömskans stilla vatten kanske bägge ro vi få.» 



Sagdt. I gråkall morgongryning synen sjönk till skuggors 

värld, 
Torolf satt med pannan lutad öfver knappen af sitt svärd. 
Då han hjälmens örnevingar åter lyfte, var det tid: 
Luren redan tvänne gånger ropat utanför till strid. 



-*9>- 



— lS:i — 



Napoleons ur. 

Alltså är du nu förlorad, 
Lilla gyllne taliwnian, 
Som hos fallen kejsaryngling 
Icke mer man återfann. 



Klocka, hvilken Caesar burit 
Redan före maktens dar, 
Sedan dess på ättens storhet 
Mystisk underpant du var! 



Ofta se'n din sakta knäppning 
Täljt nationers höjd och fall, 
Som med själfva domsbasunens 
Obevekliga metall. 



Ofta inom siffertallans 
Odesdigra, trånga ring 
Världshistoriens hjul sig vände 
Med din visare ikring. 



184 



Bredvid Austerlitz, på kullen. 
Imperatorns hand dig höll. 
Tsarens häi* på utsatt klockslag 
Som en glödhöa,- sammanföll. 



Segerns rusande sekunder 
Har du visat, lilla ur, 
Liksom tidens hemska snäckgång 
I den fångne örnens bur. 



Det var du, som för hans arfving 
Ängsligt pekat ut den stund, 
Då hans tron i mörki-et restes 
Upp på röd och halkig grund. 



Hon var med, din tysta stämma. 
Bak Sedans beskjutna mur, 
Utan misskund skredo timmar 
Under tyska kulors skur. 



Sist du burits vid ett hjärta, 
Som var skuldlöst än och ungt, 
Ingen fläck där ännu lådat. 
Ingen gärning hvilat tungt. 



185 



En symbol af tidens oro, 
Med demonisk frestarröst 
Månn' du ej har rastlöst hamrat 
Ock på denne ynglings bröst? 



Fåfäng fråga-! Döden klippte 
Tråden af för alla svar, 
Och den unges sol gick neder 
Ofördunklad, ljus och klar. 



Där han liflös låg bland gräset 
Långt i fjärran Kafferland, 
Caesars ur en vilde vägde 
Lystet i sin svarta hand. 



Då det tappra unga hjärtat 
Brustet slutade att slå. 
Talisman, uti ditt urverk 
Oron hörde upp att gå. 



Om Napoleon s-legenden 
FöUo grafvens portar till. 
Och det var som hade tidens 
Ur ett ögonblick stått still. 



Juli 1S7'J. 



Snoilskrj, II. 13 



— 186 



Kung Henriks jakt. 

Ivung Henrik, ung Plantagenét, 
Vill njuta jaktens fröjd, 
Sin nya falk han längtar se 
I flykt mot himlens höjd. 



Af ifver sjuder all hans hlod, 
Och under nattens lopp 
Väl tio gånger upp han stod, 
Att se om sol raim opp. 



Ännu i dag på brittisk mark 
At hägerns fall han gläds; 
Snart tretti tusen bågar stark 
Han jagar annorstäds. 



Bland rosorna på Englands ö 
Ännu en munter ridt — 
Till Frankland se'n att purpur strö 
På fält af liljor hvitti 



— 187 



Halloh, re'n sända horn och hu- 
Sin smattrande signal, 
Och gröna jackor vimhi ur 
Den vapenprydda sal. 



Med örat spetsadt. halsen krum 
Och förd af stallarns hand, 
Den svarta hingsten tuggar skum 
Vid marmortrappans rand. 



Kung Henrik, ung Plantagenét, 
Med ärfda hjältedrag, 
Så strålande han var att se 
Som sol på segerns dag.' 



I sadeln med ett språng han satt; 
Och följet ser förskräckt^ 
Hans jägarhand få falken fatt, 
Förrn svenaen handsken räckt, 



En älghudshandske pärlesydd 
Att akta känsligt skinn — 
För sent! I handen utan skydd 
Sin klo slår falken in. 



— 188 — - 

Kung Henrik, ung Plantagenét; 
Med blixt i ögats hörn, 
Så stolt och härlig var att se 
Som Ljungarn med sin örn. 



»Stor sak», han ropar, »riddersmän! 
I jaktdräkt eller stål 
Fick ingen frukta skråmor än. 
När det gällt höga mål. 



»En sargad hand — hvad är det mer 

Den har ej annat val. 

Som hämtar bästa bytet ner 

Från själfva himlens sal.» 



— 189 



Liten Karin. 

Min Karin, nu dig visa glad 
8om min gemål för land och stad — 
Ack Herre Kung, din tjäustemö 
Af skräck och ångest blott vill dö! 



Nu kring de ljusa lockars svall 
Den gyllne ringen fästas skall — 
Ack, hur mitt hufvud bure sällt 
En blåklint-krans bland skördefält! 



Nu med de hvita tingrar små 
Tag spiran med demanter på — 
Ack, hur jag såge mera lugnt 
Ett ax. af klara droppar tungt! 



Nu sjunk i purpurkuddars famn 
Hos mig i tronens trygga hamn — 
Min Kung. om lyckan vänder sig, 
Min trogna famn skall skyla dig! 



— 190 — 



Af ske ds drycken. 



\ id den gamla ekens rötter, 
Där den klara källan rann. 
Dammiga, med trötta föttei-. 
Sökte hvila hon och han. 



Här, bland mossans dagg-juveler. 
Skogen tog i huldt förvar 
Fågelfria ministreler, 
Fredlöst albigenser-par. 



Pilgrimshatt med breda skyggen 
Dolde kinden hvit och röd. 
Känseln, kastad öfver ryggen, 
Gömde landsflvkts grofva bröd. 



Under kappans veck en cittra 
Sakta klang i sitt gehäng. 
Van att söfva allt det bittra 
Med melodisk silfversträng. 



191 



När en kvist de undanböjde, 
De i kvällens rosenfärg- 
Dalen nedanföre röjde 
Med sin gräns af blåa berg. 



Kransadt af oliv och ranka, 
Sågo de sitt land, Provence. 
Och bland lundarne det blanka 
Spegelbandet af Durance. 



Hatten han af henne löste 
Och på bruna lockars svall 
Med sin hand ur källan öste 
Feberstillande kristall. 



»Drick», han sade ömt, »det lenar 
Ljufligt ditt betryckta bröst! 
Med min maning sig förenar 
Vattnets egen joller-röst. 



»Drick, en lönlig läkdom dväljes 
Här i jordens rena saft — 
Underbar en sägn förtälj es 
Om den lilla källans kraft: 



192 — 



»En och hvar, som omildt öde 
Fjärmar från vårt sköna land. 
Afskedsdryck ur detta flöde 
Upp må hämta i sin hand; 



»Då skall för hans ()ga falla 
Stoftets gröfre skiljeniur, 
Och med sinnen, nya alla, 
Fattar han sin mor, Natur. 



»I en enda hastig hägring- 
Klart han skönjer och förstår 
Själen af sin hembygds fägring 
Genom prisman af en tår. 



»Tungan då sin tvekan mister, 
Och liksom en källas språng- 
Känslan nr hans hjärta brister, 
Och hans tal är genast sång. 



»Rankans rus och rosens anda. 
Skiftningen af ängens skrud, 
Sötma, doft och syner blanda 
Magiskt sig med språkets ljud. 



— 193 



»Kastad se'n till fjärran zoner, 
Midt i främlingshopens larm, 
Han sin fosterjord i toner 
Bär bevarad i sin barm. 



»Ett Provence, som ler och skimrar 
Likt en bräddfull blomsterskål, 
Dubbelt skönt han åter tinn-ar 
Upp i sångrikt modersmål. 



»Kom och låt oss källan smaka! 
Ljufva hjärta, drick du först: 
Hämta näring, ädla maka. 
För din andes skönhets-törst I 



»Nu Provence, du gyllne, kära, 
Draga vi på okänd led, 
Men hvart våra vägar bära, 
Taga vi dig alltid med!» — 



Än en sista blick de skänkte 
Ät den kända landskapsscen, 
Och i deras ögon blänkte 
Redan dryckens återsken. 



194 



Snart af deras fjät det svaga 
Ljudet häll i dalen dog, 
Källan ensam sjöng sin saga 
Snart för slumnierdrucken skog. 



-cg>- 



195 



S t e r O p e. 

Ur dunklet i dalarnes näste 
Vi blicka mot natthimlen upp 
Och se på dess stjärnströdda fäste 
Plejadernas skimrande grupp. 



Det är som de götes tillsamman 
I enigt och systerligt sken, 
Som vore den himmelska flamman 
Ej tänd hos de sju. men hos en. 



Med strålar de blända, att ingen, 
Som forskar bland stjärnorna, ser 
Att Sterope, skönast i ringen, 
Ej lyser hos systrarna mer. 



En afton lik denna de drogo 
I skyarnes glidande char, 
Då silfrade dyningar dogo 
Därnere kring mörk Balear. 



— 196 -^ 



Allt lägre sig sänkte de ljusa 
Och lyddes med drömmande lust 
På böljornas suckar, som susa 
Ur månklara grottor vid kust. 



En dödlig, så säger oss sagan. 
Sin blick mot de himmelska höjt. 
Från stranden hans trånande klagan 
Vardt buren på rörskuren flöjt. 



Bak molnen försvunno de höga 
Plejader för jordsonens blick; 
Allena från Steropes öga 
Ett gensvar den bedjande fick. 



Ur tonande sfärer hon lände 
Att bringa den arme sin tröst. 
Af mänskliga lidelser brände 
En tår den odödligas bröst. 



Den föll som en svedande gnista, 
Om jordlifvets smärta ett bud, 
Och där som den fallit sågs mista 
Sin klarhet den stjärniga skrud. 



— 197 



Af stoftet hon hembar ett tecken 
Till systrarnas strålande krans 
Och döljer alltsedan i vecken 
Af slöjan sin bleknade glans. 



Då skygg hon i azurn försmälte, 
Osynlig i himlarnes hus, 
Strax väfde de andra ett bälte 
Kring henne af skyddande ljus. 



Med strålar de blända, att ingen. 
Som forskar bland stjärnorna, ser 
Att Sterope, skönast i ringen, 
Ej lyser hos systrarna mer. 



— 198 — 



Okänd främling. 

okära ariaskyar randas 
Ofv^er dunkelt lummig park, 
Fågeln vaknar, linden andas 
Balsamånga Ijuf och stark. 



Fjärran skogars blåa bälten 
Kasta dimmans glesa dräkt, 
Klöfverböljorna på fälten 
Sakta gå vid västans fläkt. 



Nyfödd tjusning lunden fyller, 
Doft och välljud blanda sig, 
Genom gröna hvalf förgyller 
Solen ljust en ynglings stig. 



Inga moln hans öga skymma. 
Fastän börsen kännes lätt, 
Fastän ränseln högst kan rymma 
Lyran eller en palett. 



199 — 



Daggbestänkt af mossans läger, 
Där han just haft nattkvarter, 
Blickar han liksom han äger 
All den sköna nejd, han ser. 



Lik eröfraren till sinnes, 
Tecknar han livar lummig grupp 
Som en tillgång i sitt minnes 
Rika jordaböcker upp. 



Själf den skygga bruna hinden. 
Studsande i snårets krans, 
Förrn hon hinner fly med vindon. 
Ar för alltid märkt som hans. 



Molnen, när de skönast glöda. 
Få ej spårlöst gå förbi, 
Bli till nya rosenröda 
Riken i hans fantasi. 



Mellan sekelgamla lindar 
Nu det skymtar grått i grått; 
Bakom tunga galler-grindar 
Syns det höga herreslott. 



200 



På den döda prakten faller 
Lifvets varma ljus i hast — 
Smög ej genom portens galler 
Främlingen ett ögonkast? 



Rosor gladt välkommen nicka 
Mot den enkle vandringsman, 
Byster åt hvarandra blicka 
Utur nischer: »det är han . . . 



»Det är han, som återger oss 
Än en skymt af lifvets lån 
Och med andra ögon ser oss 
An vår arfvinge och son. 



»För den egne ätteläggen. 

Till hvars gagn vi stridt och spart, 

Äro vi på marmorväggen 

Döda anor blott och bart, 



»Men för främlingen vi alla 
Höra ännu lifvet till: 
Älska, hata, segra, falla, 
Allt som skaparlusten vill.» 



201 



Medan stenanleten h viska 
Så ur hvälfda nischers rad, 
Rosenläppar purpurfriska 
Öppna sig bland tagg och blad: 



»Var välkommen, tidt och ofta 
Vi sett åt, om du ej kom. 
Här till ingens fröjd vi dofta, 
Här bryr ingen sig därom. 



»Här natur och skönhet isats 
Af den kalla flärdens spår, 
Här, där kärleken förvisats, 
Var ej våren riktig vår. 



»Men du syntes — isen smälte 
För sefirers lena ström. 
Och vi jubla mot vår hjälte 
Och hans hjärtas unga dröm!» 



Linden, hundraårig jätte. 
Susande nu böjde sig: 
»Ja, vi se du är den rätte. 
Här du hemma är hos dig!» 



Snoilsky, II. 



14 



— 20-2 — 



Ända ifrån grund en sprittning 
Gick igenom bergfast slott — 
Okänd främling i besittning 
Tog en furstes arfvelott. 



-tg>- 



— '208 -> 



Kärleksgrottan vid Biarritz. 



Aledan kvällen målar västern full 
Växelvis med ametist och gull 
Ofvanför den sista purpurglöden, 
Sitt hos mig och hör i vaggad båt, 
Under böljans sakta kväfda gråt, 
Sägnens ord om tvenne ungas öden! 



Ser du skäret, dit en remsa sand 
Likt en gångstig leder ut från strand? 
Här och där i djupa skrefvor brusten, 
Öppnar klippan, ofvan svallets skum. 
Under ebbtid ingång till ett rum — 
»Kärleksgrottan» kallas det på kusten. 



Knappast känd af baskisk fiskarfot, 
Grottans dunkla hvälfning tog emot 
Två, som världen skiljt med järnhård regel. 
Skugglikt skymtande från hvar sitt håll, 
Här de träffades, då solens boll 
Släcktes i Biscaya-buktens spegel 



— 204 — 

Arma par, fanns det ej guld och flärd 
Öfvernog att i en slafvisk värld 
Göra er till nöjda undersåter? 
Lyckans barn förlåter världen allt, 
Falhet, lumpenhet i hvar gestalt — 
Hjärtats uppror blott hon ej förlåter. 



Sina offer skall hon nå tidsnog — 
Men i afton ensamheten drog- 
Underbart den trygga ringen om dem. 
Öfver tårad kind det stänkte salt. 
Deras suck i hafvets suck försmalt — 
Utanför ett haf — och ett inom dem. 



Som en stjärnbild blänker till helt kort 
Lägst vid himlens bryn och skymmes bort 
Bakom ryggarne af höjda vågor, 
Så det rikaste af ögonblick 
Knappast tändes, innan ner det gick 
I ett vaknadt svall af vilda frågor: 



»Hvarför, då jag var så lycklig nyss. 
Följer dödlig bitterhet din kyss? 
Hvarför slutar allt i tåreflöde? 
Hvarför gör mig ditt godnatt så arm? 
Hvarför finns blott värme vid din barm. 
Då all världen är så kall och öde? 



205 



»Hvarför, hvarför har jag hjärta fått 
Och ej plantans omedvetna lott, 
Då min fot i alla fall är bunden V 
Eller, då min själ ej gränser har, 
Hvarför gafs mig ock ej vingars par 
För att följa dig kring jorderunden? 



»Dock — för trång är hela jordens krets! 

Skogens rofdjur gömslen har till reds, 

Kärleken, en biltog hind, har inga. 

Dit ej kopplet följer utan nåd 

Flämtande sitt ädla villebråd 

För att slita hjärtat ur dess bringa.» 



Vilda frågor, frågor utan svar! 
Fuktig stjärnbild åter uppgått har. 
Ljufva kyssar, kyssar flera, flera! 
Stundens timglas sväller fullt till rand 
Liksom hafvet tömde där sin sand — 
Morgondagen heter aldrig mera. 



»Älskling, säg, hvad är väl detta brus?» 
»Det du hör är blott ditt pulsslags sus, 
Högt i sälla ådror sjunger bloden!» 
Men i öppningen till grottans hvalf 
Ett ofantligt spejarhufvud skalf, 
Silfverlockigt, mörkgrönt — det var floden. 



— 206 - 

Tusen andra tränga sig bakom — 
Var det re"n förföljelsen som kom? 
I hvart ögonblick är porten trängre. 
»Nu, min brud, jag evigt blir dig när! 
Friheten med skummigt spann är här. 
Nu förföljer oss ej kopplet längre.» 



Ȁlskade, slut fastare din arm. 
Kyss mig, medan än din mun är varm. 
Vågens isköld redan når mitt hjärta!» 
»Älskade, det svåra är förbi. 
Denna kyss du undfår re'n som fri. 
Den förut var lifvets sista smärta!» 



Morgonvind kring vatteniymden smög, 
Hafvet ut ur grottan böljan sög, 
Löste hennes famn kring stenen knuten. 
Men ett famntag fanns, som icke brast: 
Tvenne höllo än hvarandra fast, 
Hårdt omslinsrrade i dödsminuten. 



Sköna lott! I en och samma stund 
(ilöda, glömma, slockna mund vid mund, 
Tvenne stjärnskott än i fallet klara! 
Hamna undan storm i eget blod. 
Undan mänskoödens ebb och flod 
I det djupa, stilla, underbara! 



207 — 



Vision. 



o lasso, 

Quanti dolci pensier, qiianto disio 
Menö costoro al doloroso passo ! 



L)å Dan te steg vid romarskaldens sida 
Till Orcus ned, där vilsna själars skara, 
I hvirfvel kringförd, upp och ned ses fara 
Och under hopplös jämmer händer vrida, 



Bland skuggor, irrande likt blad om hösten. 
Han tvenne såg, som från de andra skilda 
I fast omarmning en blott tycktes bilda — 
Så tätt förentas genomstungna brösten. 



Ej som de andra vildt de hördes klaga, 
Där de af stormen ut i rymden fördes; 
Blott mildt och sakta deras läppar rördes. 
Förtroende åt sångarn så sin saga: 



208 



Du som bland jordens barn vill ensam läska 
Ett kval likt vårt med örakans rena droppe, 
Vet, då vi ännu vandrade däroppe, 
Vi buro namnen Paolo, Francesca. 



Bland flärdens lekar främmande vi gingo 
Och glans och guld vårt sinne ej bestuckit. 
Ur skönhetskällan törstande vi druckit, 
Förren i hvarandras blick vi drunkna fingo. 



I toner möttes vi — i vår berusning 
Vi märkte ej att vi hvarandra funno. 
Till diktens öar, som i purpur brunno, 
Vi vaggade vid aftonvågors susning. 



På drömmens kust vi alltför länge gästat; 
Då bröst till bröst omsider sjönk betaget, 
Vi glömde svärdet af keruben draget, 
Vi glömde svalget mellan oss befästadt. 



Ur mörka skyar viggen redan hväste — 
Vår första kyss försmalt i dödens smärta, 
När samma udd fann väg till bådas hjärta, 
Och efter oss förbannelser de läste, 



209 — 



Men ännu här i osällhetens vimmel 
Ditt ljusa siar-öga ej förblandar 
Oss två med andra stoftets fallna andar - 
Ej domen själf förhärjat helt vår himmel. 



Vårt öde ej vi häda eller klandra. 
Förenta evigt, skäras vi af lågan 
Och sluta med att älska själfva plågan, 
Det hjärtesär, som gaf oss åt hvarandra. 



^- 



— 210 



Villan vid hafvet= 

Till en bild af Arnold Böcklin. 

Hvem skrämde villan upp ur elysisk ro, 
Ur stilla skönhetsdrömmen, hon njöt så säker? 
Nu rullar åskan dof öfver molnens bro 
Och hafvet mörka dyningar inåt vräker. 



Pentelisk fris och väggar af mjölkhvit stuck 
Stå plötsligt fram i svafvelgul blixtbelysning. 
Cypresser vrida sig under ångestsuck 
Och genom rosenhäckarne går en rysning. 



I lunden redan fallit till marmorbänk 
En droppe, tung från kvalmiga firmamentet: 
Ovidius, kvarglömd, mottog dess första stänk, 
Som skälfver hett på rullade pergamentet. 



Hvar är hon — villans, rosornas härskarmö. 
Hon, skönhetslifvets ungdomshvita prästinna? 
Längst ute står, vid dyningens rand af snö. 
Som kallade hon på blixten, en ensam kvinna. 



- 211 



Hon står där svept i slöja som natten svart, 
En tragiskt skön, förstenad och blek Medusa. 
Den stela blicken stirrar, hon vet ej hvart. 
Hon hör ej stormen, ser ej hur vågorna rusa. 



Hvad gör det henne nu, om orkanen snart 
I smäckra pelargångar förödande Ijudar 
Och knäcker stam vid stam i sin vilda fart 
Och störtar murgrönlindade trädgårdsgudar? 



I hennes hjärta rasat en större strid; 
Där ligga ännu skönare spillror fallna 
Och ensam står bland gruset en Eumenid 
Vid remnadt altar, där helgade kolen kallna. 



Så kom då, storm, och gör till ett öde rum 
Densamma strand, där främlingen under segel 
På afstånd tyckt sig skåda Elysium 
Med marmorglans och grönska på böljespegel! 



— 212 - 



T a 1 1 e r s k a n. 



Ja, tussa hunden med ilsket tjut 
Att slita min kjortel sönder 
Och skäll mig häxa och drif mig ut 
Jag skrattar åt herrar och bönder. 



Jag skrattar åt eder, ni hjärtlösa pack. 
Ät eder, ni adelsdrängar. 
En vacker dag får ni hösta min tack 
För edra skällsord och slängar. 



Jag sett hvad jag sett, jag vet hvad jag vet. 
På borggården fick jag ej stanna. 
Men såg dock hans högvälborenhet. 
Den unge med rynkad panna. 



Hans blick var som eldkol och kindens färg 
Var hög som det sjudande modet. 
Hur fick det med ens sådan glöd och märg 
Pet vattniga adelsblodet? 



— 213 — 



Han blir er en djäfvul — det såg jag strax. 
Han får ej för ro skull makten. 
Hur skall han ej rida bland bondens ax, 
Då hornen skälla till jakten! 



Det draget kring munnen, hur var det hårdt! 
Han blir er en farlig herre. 
För edra söner blir lifvet svårt, 
För edra döttrar än värre. 



Så många släkten, som aldrig fått 
En droppe af sötma smaka. 
Sin lystnad sparat för honom blott, 
I honom de komma tillbaka. 



Den spotska läppen, som kröker sig 
Inunder de tidiga fjunen, 
Har stillat sin första törst hos mig. 
Då skogen var paulunen. 



Den rike junkern, som sätta skall 
Sin häl på tusendes nacke. 
Min pojke är han i alla fall, 
Bland buskar född i en backe. 



— 214 



En kväll vid slottsporten stod jag skygg, 
Af hunger och trötthet bruten, 
Och gossen hade jag på min rygg. 
Han hängde i byltet knuten. 



I borgförstugan lät nådig frun 
Mig tak öfver natten skänka; 
Se"n gick hon belåten till ejderdun 
Att drömma om änglar kantänka. 



Hon också hade en nyfödd en. 
Familjens hopp var den ungen, 
Den gamle gemålens ögonsten — 
Han själf var till hofs hos kungen. 



Jag väcktes om natten. I stenkallt hvalf 
Uti sin sofdräkt den hvita 
Stod borgfrun och lyktan i handen skalf 
Och kinderna voro som krita. 



Hon kväft sitt barn i en Ijuflig dröm. 
För mjukt hon visst låtit bädda I 
Nu flöt hennes tal som en hviskande ström, 
Hon bad mig att hjälpa och rädda. 



— 215 — 



»Min man — familjen — ditt barn mig gif!; 
Så gick det i stammande ramsa. 
Hvad värde fick ej det späda lif, 
Som födts af en landsväg-slamsa! 



Den höga frun fick sin vilja fram, 
Landstrykerskan sade ej nej. 
Men i min fattigdom och min skam 
Det guld, som bjöds, tog jag ej. 



På krucifixet lofvade jag 
Bevara familjens heder, 
Som bunde ej annat där vid lag 
Mig bättre än alla eder! 



I morgongryningen smög jag ut, 
Då borgen låg tyst och öde. 
Inom det trasiga byltets knut 
Jag hade den Hlle döde. 



I träsket, som svart och stilla stod, 
Beskuggadt af knotiga pilar, 
Förtryckarnes sista bleka blod 
I gyttjan på botten hvilar. — 



- 216 - 

Jag kommer från slottet. Jag sett min son. 
Sin nya häst han försökte. 
Då lyftes mössorna långt ifrån, 
Och ryggarne djupt sig ki'ökte. 



Jag såg hans trotsiga ögons brand 
Och trädde ett steg för nära 
Och fick mig på kinden en blodig rand 
Hans ridpisk skall packet lära! 



Han brusade fram som en hvirfvelvind, 
Det bar öfver äng, öfver mosse. 
Det kännes som balsam på min kind, 
Min mörke, härlige gosse! 



-c^- 



217 — 



Vinets ande. 



Min far var solens yngling, 
Som tog bedårad fatt 
En nymf med horn i pannan 
Och lystet, jordiskt ski-att. 



Men vaknande ur ruset, 
Mot skyn han harmsen for, 
Då vid de fulla brösten 
Jag drömde hos min mor. 



Jag är en jordisk dämon, 
Fördärf min ynnest bär. 
Dock bor hos mig en sträfvan 
Dit, där min fader är. 



De svaga mänskobarnen 
Mig be att lyfta dem 
Dit upp till kraftens hinnnel. 
Till ljusets höga hem. 

15 



Snoilsky, II. 



218 — 



Nåväl, jag kan det äfven 
Uti en kort vision 
Jag ofta drog en förlåt 
Ifrån all skönhets tron. 



Ett ögonblick allena 
Jag slöjan öppnad höll — 
Med svindelgripen hjärna 
Mitt arma offer föll. 



Mot djupets svarta af grund 
Den stirrande jag bar. 
Då såg han på min panna - 
Där stod det hvem jag var. 



I täta vinlöfskransen 
Min heta kind jag gömt, 
Begråtande det öde, 
Som så min skänk fördömt. 



Jag vet en dag skall komma 
Och kanske komma snart, 
Då desse Adams söner 
Se målet mera klart; 



— 219 - 



Då tränaden mot höjden 
I hvarje häniyckt barm 
Min eldkyss kan förakta 
Och vara hka varm. 



Ej blott i drufvans prisma 
Skall världen te sig skön: 
Visioner varda sanning 
Till mödans segerlön. 



Ej mera hungern dränker 
Sitt kval i glömskans saft, 
Ty nöden är betvungen 
Af tanke och af kraft. 



Den ljusa himlastegen 
De rest på säker grund, 
Ej vacklande som rusets 
Invid ett bråddjups mund. 



Ett släkte, friskt och frigjordt. 
Som återvunnit sig. 
Förbannelsen skall lösa 
Från solens barn, från mig. 



— 220 — 

Min ranka skall ej slafva 
I dunkla lust ars tjänst, 
Men klänga vild kring bergen, 
Af solens blick beglänst. 



Ej mer jag flyktigt lyfter 
En stoftbetungad träl; 
Ur blomman fri jag andas 
Min himlaborna själ. 



221 



Lyckoprins, 

Vid soluppgång låg slätten 
Af daggen öfverandad, 
Uti en doft af torfrök 
Och morgondimma blandad. 



På järnvägsskenan blänkte 
Den första varma glöden; 
Där gick på inspektering 
Också en banvakt — döden. 



Han lade sig i kurvan 
Att vänta tyst och tåligt, 
Där trä't i ett par syllar 
Förmurknadt var och dåligt, 



Då rasslar det i fjärran, 
Allt närmare det brusar. 
Emot benrangelsmannen 
Med ilfart tåget rusar. 



I stoppade kupéer 
De sofvande sig sträcka, 
Snart skall man vid stationen 
Till frukosten dem väcka. 



Blott en, den lille gossen 
På tredjeklass-biljetten, 
Är vaken och från fönstret 
Hans ögon sluka slätten. 



Till skolan ensam skickad, 
Han gör den första färden, 
Hans blick liar tusen frågor 
Alltså, det här är världen? 



Nu kommer det — nu döden 
Är blott en tum från lifvet . . 
En utsträckt benliand stjälper 
På sned lokomotivet. 



En stöt — en ångestkorus 
Då plötsligt allt står stilla. 
I ögonblicket döden 
Fått sikte på den lilla. 



223 



Och han, den fruktansvärde, 
Som intet kött skall spara, 
På gossens panna läste: 
Den låter du än vara! 



Ur öppnade kupéer 

Den skrämda skaran strömmar 

En iskall kåre jagat 

På flykten alla drömmar. 



I örat döden hviskat 
På sina undersåter: 
Den gången var det nära 
Men minns, vi råkas åter! 



Blott gossen, lyckoprinsen, 
Med ögon barnsligt klara, 
På banans spillror leker — 
Hvad vet väl han om fara? 



Hans trygghet delar med sig, 
Man känner sig helt lättad: 
Den bromsnings-apparaten 
Är makalöst inrättad! — 



— 224 — 



Och allt som solen höjdes, 
Svann skuggan bort af döden, 
Som gick sin väg att grubbla 
På mänskors lott och öden: 



Du unga blonda hufvud. 
Din vän jag ej fick vara. 
Nu står där på din panna 
Om lycka och om fara. 

Weespii. 10 All";. lH8i). 



-tg> 



— 225 — 



Stridiga andar. 



I denna gamla sal, i skåp af ek, 
Står gömdt och glömdt ett rikt bibliotek. 
Hvad släkte efter släkte märkligt funnit, 
På dessa hyllor dammig fristad vunnit. 



Af tänkare och skalder hvilken rad 
Och djärfva ord, som kommit split å stad, 
Vägbrytare på vetenskapens bana 
Och underbara drömmare som ana, 



En hänryckt tolk af dygd, odödlighet 
Och tviflaren, som allt i stycken slet, 
Och tunga folioband, som ingen läser. 
Och i skymundan lystna duodeser — 



Här håller denna värld af andar frid; 

I syskonhvila efter lifvets strid 

Nu luta sina hufvuden tillsamman 

De som hvarandra unnat afKrundsflamman. 



— 226 — 



Hvem stör de dödas ro? I salen står 
Med hastigt fjät en sven på sjutton år. 
Begärligt står han bland de tusen banden, 
Som barnet i de rika smultronlanden. 



Och han är herre här — han plockar ner 
Bok efter bok och hungrar efter mer. 
Då parkens kronor färgas aftonröda, 
Han ser det ej — han lefver hos de döda. 



Hans unga sinne låg så slutet nyss, 
Så orördt som hans mun af kvinnokyss. 
Nu sades lösningsordet och han vaknar. 
För första gång han längtar och han saknar 



De döda tala. Hur med stridig röst 
De kämpa sig till ingång i hans bröst! 
De dricka lif af ynglingshjärtats värma 
Och i dess rosengård som bin de svärma. 



Ännu som fordom med hvarann i ki-ig, 
Enhvar vill vinna denna själ för sig. 
Bespottare och skalder och profeter, 
Enhvar vill styra dessa möjligheter 



227 



I dammet of vanför hans mörka hår 
En guldkolonn från solnedgången står. 
Af stoftpartiklar, ljusets rena strimma 
Där uppstå bilder, skymtande i dimma. 



Med segerkransen härskarens gestalt 
Och Fryne, född ur cyprisk böljas salt. 
Och forskaren med stjärneglob i händer, 
Martyren leende bland bålets bränder, 



Ur detta bokdamm så de stiga opp, 
Hans känslas skapelser med luftig kropp. 
På strålig bro de genom rummet vandra. 
Hvem af dem skall förtränga sist de andra? 



Af trånad, som ej jorden stilla kan, 
En tåreflod på heta kinder rann. 
Nu blommar barndoms-oskuld aldrig mera. 
Nu detta hjärta andarne regera. 



tg>- 



2'2S — 



Höstdag vid Schwedenstein. 

Höstlig morgon grå och mulen 
Gryr på Liitzens hed, 
Som då Lejonet af Norden 
Sista gången stred. 



Solen, blek, af dimman svepes 
In i mantelns flik — 
Segerhjälten, som ur slaget 
Bäres bort som lik. 



Träden omkring minnesstenen 
Fälla vissna blad 
Tätt som gula gardet täckte 
Fältherrns lägerstad. 



Invaliden, han som vaktar 
Denna dyra jord. 
Har i dag ej annat sällskap 
An en gäst från Nord; 



— 229 — 



Men för några veckor sedan 
Var det annat slag, 
Tysklands protestanter höllo 
Här en högtidsdag. 



Vittne bar kring hjältens kummel 
Utländskt tungomål 
Om hans underbara sändning 
Och hans goda stål. 



A^id koralens toner lades 
Blommor ned till tack 
Öfver mullen här på heden, 
Som hans hjärtblod drack. 



Nu har festens tal förklingat, 
Fanors bjärta rad 
Böljat bort från fält, där tufvor 
Täcka gul brigad. 



Ensam sysslar invaliden 

Som det är hans sed. 

Vissna kransar, svenska vimplar 

Stilla tog han ned. 



— 280 — 

Hedersplatsen, tacksamt gifven 
Nyss vid Llitzens fest, 
Tog du endast, gamla fana, 
In som stundens gäst. 



På de stores skådebana 
Vardt en främling du. 
Gustaf Adolfs härskartanke 
Tänka andra nu. 



Under tidens tunga fotspår 
Intet synligt blef 
Af den gräns, som bortom liafvet 
Han med svärdet skref. 



Mellan oss och dem härute 
Östersjön går hvit, 
Och vårt namn ur bruset tränger 
Sällan öfver hit. 



Segerns char, den senast körda. 
Världens blickar har. 
Järnets ålder döper ständigt 
Nya fält och dar. 



231 — 



Ryktets sorl ej festligt mera 
Fyller höstlig lund, 
Förr'n en sekeldag ånyo 
Rubbar minnets blund. 



Men det svenska hjärtat älskar 
Denna vemodsfrid, 
Och livad här det känner, mätes 
Icke efter tid. 



Bars ej nyss den bleka solen 
Bort i töcknigt fång? 
Hörde vi ej genom dimman 
Luthers gamla sånff? 



Gustaf Adolfs ljusa klinga 
Inför andlös värld 
Korsas alltid här med Friedlands 
Mörka runesvärd. 



Smålands sadelfasta skara 
An i löddrigt traf 
Spränger mellan fällda pikar 
Öfver skyttegraf. 



232 



Manomfladdrad fåle kommer 
Herrelös igen, 

Hälsad af ett smärtans anskri, 
Som ger eko än. 



Alltid här i sanden glöda 
Hjälteblodets spår, 
Spåren af vår friska ära 
Och vårt friska sår. 



Svenska folk, o lär att minnet 
Börda innebär, 
Om det ej odödligt verkar 
In i det som är! 



Gustaf Adolf har ej fallit 
Här i segerns famn 
För att tynga svaga skuldror 
Med ett världsstort namn. 



Glöm ej bort för krigarsnillet, 
Stort i kampens brus, 
Att det mål, som striden gällde, 
Ytterst dock var ljus. 



233 — 



Månget dimmigt slagfält bidar 
Dig, närhelst du vill, 
Annat mörker än det Friedland 
Vigde svärdet till. 



Fakta inom egna gränser 
Liitzens slag till slut, 
Dvalans, nödens tröga skuggor 
Segerrikt drif ut! 



När du blott i enig samdräkt 
Griper målet an. 
Får nog hvarje fruktbar tanke 
Ock sin egen man. 



En föryngrad storhetssaga 
Världen åter lär 
Om ett framtidsfolk därborta 
Bakom Nordens skär. 



Liitzen-stenens vemodshölje 
Brista skall itu — 
Gustaf Adolf segrar härligt 
I sitt folk ännu! 



-^- 



Snoilskij, II. 1(J 



234 



Gossarne leka soldat. 
I. 

ls.om, låt oss ge akt på skolungdomen, 
\'andrande i konstens ljusa sal; 
Blickar spegla huru tankar växa 
Under lärarns insiktsfulla tal. 



Ståtlig ungdom — lyckans rika söner! 
Ädelt och harmoniskt vecklas ut 
Kroppens former och förståndets odling 
I det yppersta af institut. 



Slående en krets omkring ledsagarn, 
Militäriskt än de göra halt 
Framför Rafaelska himlasyner, 
An vid fäktarns klassiska gestalt. 



Nu framför en basrelief de stanna: 
Grekisk gosseflock i vapendans, 
Vackra, frodiga små amoriner, 
Som på lek fått låna sköld och lans. 



235 



Liten pilt, som nyss lagt af att krypa, 
Lockig ler inunder hjälmens rand, 
Knubbig Heraklid, beredd att strypa 
Ormarne med modig barnaliand. 



Men professorn då tar varmt till orda, 
Visar allvar gömdt i denna lek: 
Gossen där, som tittar fram ur hjälmen, 
Yfves redan af att vara grek. 



För den stora, milda modren Hellas 
Vill den lille öfva mandomsrön. 
Härdas till en länk i hennes sköldborg 
Är den tanke, som gör leken skön. 



Ty hon älskar barnen. Kika skördar 
Spira ur Athenes sälla jord. 
Och i lagerskuggade portiker 
Fritt en hvar kan dricka visdomsord. 



Skulle barbariet våga nalkas 
Denna ljusa, tempelsådda strand? 
Hvarje son, till tack för bröd och bikinin! 
Offre då sitt blod för fädrens land! 



— 236 — 

Lämnas valet mellan död och nesa 
Af en Perserkonung fjärran från, 
Förr'n de gamle hunnit gripa svärdet, 
Barnens sköldklang svarar: Marathon! 



Läraren är rörd. I blanka blickar 
Syns att talet föll i tacksam jord. 
Denna ungdom, det tar ingen miste, 
Till en lifvakt för idén är gjord. 



Skulle stolta namn och stolta borgar 
Ärfvas nästa gång med minskad glans? 
Framför fadrens kask, af kulan bucklad, 
Grossen tidigt re'n i drömmar fanns. 



Ken i skolans lekar är han höfding, 
Trotsigt vacker uti krigisk brand ; 
Hågen stärker han till vapenskifte 
För sitt arf, ett mäktigt fosterland. 



237 — 



IL 



1 rumman går — soldaterna marschera ! 
Framåt marsch vid hornens gälla ton! 
På en plan i parken exercera 
Fermt de små uti en stor nation. 



Fattigskolans barn en gång på våren 
Bjudas hit — då vankas öl och mat. 
Lärarn lydigt följande i spåren 
Ordnas de till lek — man är soldat. 



Men jag tänker på en scen i Hellas: 
Yster gosseflock i vapendans, 
Som vi sett i raarmorn föreställas 
Amoriners lek med sköld och lans. 



Fager form, som där så högt behagar, 
Fåfängt söks i denna andra tropp. 
Det är ej i kraft af fattiglagar 
En behjälmad amorin står opp. 



238 



Bleka barn! Ifrån det första året 
Något felats dem — och vet du livad? 
Jo, för lifvet själfva grundvillkoret: 
Vara riktigt mätt och riktigt glad. 



Allt ifrån sin födsel knappt välkomna 
Hos föräldrarne i brödlöst hus, 
Ofta nog de hungriga fått somna 
I ett kyffe utan luft och ljus. 



Ur en gränd, där solen aldrig skiner, 
Blott till släp och slit de dragas fram. 
Bland fabrikens bullrande maskiner 
Glädjens ört står grå af stenkolsdam. 



Stackars små ! Då grändens rännsten jäser. 
Kvickna mörkrets hemska ormar vid. 
Ettertungad Difteritis hväser 
Hest mot fattigdomens Heraklid. 



Men de hänga envist fast vid lifvet, 
Som ju ger en festdag då och då 
Och i dag dem unnar tidsfördrifvet 
Att i marschtakt efter trumman gå. 



239 



I sin skola noga de fått lära 
Att de lefva i en mäktig stat, 
Lysande och stor af krigisk ära, 
Och att hvarje man är född soldat. 



Tuktomästare om plikter tala, 

Men det där som plikten lyftning gaf, 

Det förskönande och ideala. 

Vet ej fattigskolan mycket af. 



Hvilka minnen äga desse? Inga, 

Blott en barndom karg och glädjetom. 

En förseglad bok är för de ringa 

Diktens värld och konstens helgedom. 



Trumman går! En tvist vid världens ände, 
Hvarom fattigfolk ett ord ej sport. 
Släpper kriget löst och dess elände, 
Slaktande af människor i stort. 



Men de spänna ränselns axelremmar, 
Mord-maskinen dem i handen sätts. 
Snart besås med sönderslitna lemmar 
Ärans fält vid Plevna eller Metz. 



— 240 — 



Mitraljösen, hundraögd Medusa, 
Regnar sår och död ur alla rör — 
Höfdingarne gladt i spetsen rusa, 
Bildade, de veta ju hvatför? 



Veta att sitt eget de bevara. 
När de grannens kraft och lycka l)räekt. 
Att blott så de värja af en fara. 
Som kanske förkrossat nästa släkt. 



Målet se de bortom stridens bölja 
Likt en smyckad, upplyst kolonnad; 
Men de dunkla hoparne, som följa, 
Mejas ned — och spörja ej för hvad. 



-tg> 



241 



Genom gallret. 



Där ute i villastaden 

Är det så putsadt och skönt, 

Bak blankpolerade galler 

Så lummigt och saftigt grönt. 



Där lyser den hvita fasaden 
Med bilder och ornament, 
Balkong med karyatider 
Af bästa Portlands-cement. 



Ett springvatten förs af vinden 
Som duggregn åt sidan ibland 
Och tårpilens skugga darrar 
På ojångarnes gula sand. 



Men ute på vägen står där 
I arbetskläder en man, 
Mot gallrets iskalla stänger 
Sitt ansikte pressar han. 



242 



Hans näsborrar suga harmfullt 
Från fjärran resedans doft, 
Hans gnistrande ögon ville 
Förbränna villan till stoft, 



Den lyx, hans hjärta förbannar. 
Han bidrog till på sitt vis: 
I sandsten handelns emblemer 
Han huggit på denna fris. 



En konstnär kan se med glädje 
Sitt stycke på andras vägg; 
Arbetarn sitt verk betraktar 
Och svärjer tyst i sitt skägg. 



Hur ville han blindt gå framåt 
Med järnspett och dynamit. 
Utplåna det sista spåret 
Utaf sin trälande flit I 



Det var blott ett ögonblicks vrede 
Nu ljusnar åter hans min 
Och motvilligt breda munnen 
Sig drar till ett godsint grin. 



243 



Han tyckes ju helt beskedlig, 
Beskedlig — ja, det vet Gud! 
Det ser nog den lille gossen, 
Som leker i sammetskrud. 



Han släpper sin granna gunghäst 
I bete på blomsterbädd. 
Själf tultar han fram till gallret 
Nej, han är alls inte rädd. 



Se så, nu spraka de båda 
Om hästar och dockor väl. 
Den lille lyckhge gossen 
Och denna barnsliga själ. 



Den fule, klumpige mannen 
Med murbruk på arbetsblus 
Beundrar det fina barnet. 
Ett väsen af idel ljus. 



Och gossen, den späde härskarn 
I drömmens och lekens park. 
Han gläds åt den vänlige jätten. 
Som är så stor och så stark. 



— 244 



Han räcker honom ur gallret 
En törm-os i dagg och glöd 
Och tacksam den grofva handen 
Tar blommor i stället för bröd. 



Om icke det gallret fnnnes. 
Då vore det först en fest. 
Då skulle de leka riktigt, 
Då finge jätten bli häst! 



Nu bli de ej rätt bekanta. 
Och därtill är gallret skuld, 
Det gallret, som fram i tiden 
En gång skall vara af guld. 



-^- 



245 



Utom tullen. 



Efter varma majregn spirar 
Ymnigt vida slättens sådd, 
Harens skygga öron skymta 
Upp ur rågens gröna brodd. 



Vandrarn utom stadens tullar 
Rusar sig af lif och sol 
Och af nyfödd doft från blomster. 
Som han vissna såg i fjol. 



Ute vid förpaktargården, 
Dit den lilla pil-allén 
Mellan rapsfält tvärar öfver 
Från den dammiga chaussén, 



Svartklädd likvagn håller stilla 
Framför gårdens inkörsport. 
» Wiedersehen», välkänd byrå, 
Allt besörjer fermt och fort. 



— 246 — 

Ökolans alla gossar, flickor 
Kommit med en vacker krans, 
Stå i grupp att taga afsked 
Sista gång af lille Fj-ans. 



Byskolmästarn, midt i kretsen, 
Tecken ger — och psalmen höjs. 
Just då första skymt af kistan 
I den öppna dörren röjs. 



Fadren under konstlad ifver 
Hjälper till med egen hand 
För att stufva in i vagnen 
Bördan, prydd med krans och band. 



Sången slutar. En förgråten 
Kvinna bjuder brickan ki^ing; 
Lille Frans med vin och tårta 
Tackar så kamraters ring. 



Vagnen nu i gång sig sätter, 
Knarrande i sakta mak. 
Dufvorna med gälla vingslag 
Svärma upp från ladutak. 



— 247 — 



Dufvorna, af tåget skrämda, 
Hitta snart tillbaks igen, 
Fjolårsblomster komma åter 
På sin förra plats — ack, men 



Vagnen med sitt Wiedersehen 
Silfverblankt på kolsvart grund 
Glimmar än vid vägens vikning. 
Syns ej mer i nästa stund. 



248 



För sent! 



l^iten tiggarflicka, klädd i lumpor, 
Står framför ett upplyst prakthotell. 
Frysande, förutan skor och strumpor, 
Ber hon om en slant till bröd i kväll. 



Du är icke hård, — men penniugpungen 
Svåråtkomlig göms bak rockar två, 
Och stå stilla för den stackars ungen 
Kan du icke, när det blåser så. 



Vid ett bord med silfver och kristaller 
Snart du sitter varm inunder tak, 
Men ej soppan dig på läppen faller, 
Vinet har ej mer sin gamla smak. 



Vid hvart fat, som bjudes fullt till randen, 
Hvaråt du helt tankspridd säger nej, 
Ser du blott den lilla magra handen, 
Och du frågar tyst: hvi gaf jag ej? 



— 249 — 



Nästan ond att känna dig så blödig, 
Stiger du från bordet upp att gå, 
Tänkande: hvad oro var här nödig? 
Barnet står nos' kvar. Nu skall det få. 



Ack, för sent! Den lilla är försvunnen. 
Tomt är hörnet, där hon senast stod. 
Som en bubbla är hon fort förrunnen 
I den stora mörka mänskoflod. 



Som hon kom, så gick hon omedveten 
Om den sändning, som hon haft hos dig 
Af den eviga Barmhärtigheten 
Kanske enkom utsänd på din stig! 



^' 



S^ioilsktj, [T. 



— 250 



De vansinniga i Ragaz. 

Grenom skogens gröna kronor, 
Glimmande med stänk af guld, 
Ljuder chör af kvinnoröster 
Smärtefull och dock så huld. 



Unga, bleka sångarinnor. 
Sägen, hvilka aren I V 
Arm i arm de långsamt skrida 
Sällsamt leende förbi. 



Ack, nu ser jag allting tydligt 
Själsomtöcknad skaran är. 
Vakterskorna gå bakefter, 
Hospitalet ligger där. 



Vid de armas aftonvandring 
Här i solnedgångens prakt. 
Minnets brustna strängar dallra 
I en gammal visas takt. 



— 251 



Anden, famlande och fången, 
Flyktar i din famn, musik, 
Väcker till ett skenlif åter 
Döda känslors sköna lik. 



Men en rysning skakar lyssnarn: 
Dessa toners rikedom 
Aterklingar ej ett inre, 
Denna fagra form är tom. 



Tom är sången, som ej lefver 
Af ens eget lif i dag. 
Som ej växt till troget hölje 
Kring ens eget hjärtas slag. 



Ve, att med förbundna ögon 
Söka följa diktens stig 
I en värld, som obegriplig 
För ens blick har slutit sig! 



Spöklikt sköna melodier. 
Utom hörhåll fly jag vill. 
Sången själf kan ej befria, 
Det hör endast lif vet till. 



— 252 



En konstnärs eftervärld. 



rå konst-expositionen 
Jag fann blott alltför föga 
Förtjäna enigt bifall 
Af både själ och öga. 



Hos en var tanken lycklig, 
Men färg och teckning klena, 
Hos en fanns väl naturen, 
Men död natur allena. 



Jag liknöj dt öfver tröskeln 
In till ett smårum trädde, 
Där utkast utan ramar 
Var allt livad väggen klädde. 



Den stora mänskoströmmen 
Ej märke till dem lade. 
Från samma pensel upphof 
Synbarligen de hade. 



253 — 



På obelönad vandring 
Igenom brokig våning 
För första gången hejdad 
Jag stod af glad förvåning. 



Här var natur och sanning, 
Men ock ett konstnärshjärta, 
Som gett i landskapsbilder 
Sin egen lust och smärta. 



En hand. som djärft försmådde 
Att ängsligt noga pensla, 
I snabba syner fästat 
En doft. en ton, en känsla. 



Ett fritt och trotsigt sinne. 
Som skakar af sig banden, 
Steg liksom brisens sälta 
Ur denna bild från stranden. 



En hed, en blygrå himmel 
Och en flyttfågelskara — 
Ljöd ej ett skri ur luften? 
De vilda svanor fara. 



— 25-1 



Bland mörka trän en boning- 
Jag tyckte mig ha sett den 
Ur mina drömmar målarn 
I månljus återgett den. 



Jag sporde katalogen 
Hvem konstnärn kunde vara. 
Ett kvinnonamn, ett dödskors, 
Ett årtal stod där bara. 



Hur sällsamt! Dessa syner 
Från skogen, heden, kusten 
Som spegelbilder lefde, 
Sen spegeln själf var brusten. 



Åskådaren, en främling 
För konstnärn och dess öden, 
Såg lydigt med dess öga, 
Som slocknat ren i döden. 



Och ännu mer — hans känslor 
Hur fördes de ej fångna 
Af denna aldrig sedda. 
Okända hädangångna! 



255 



Hur lefde och hur dog hon? 
Med ifrig fråga gick jag 
Till galleriets custos, 
Men intet veta fick jag. 



Jag vände om. I färger 
Kom svaret på min fråga: 
»Hör upp att söka forska 
Om j ordad fröjd och plåga! 



»Allt vägens stoft, som tyngde, 
Sjönk ned i glömskans bölja. 
Var nöjd att ögats vandring 
Och känslans kunna följa. 



»Tag här hvad bäst jag skådat 
Och djupast känt på färden, 
Du främling, som måhända 
För mig är eftervärlden. 



»Du spörjer om mitt hjärta. 
Hur det såg ut därinne . . . 
Hvad själf med mig du kände, 
Det är mitt lif. mitt minne.» 



^" 



256 — 



Slottet Tarasp. 

Ur gördel af klena granar 
Ötä väldiga fjällar opp, 
En dvärgsjö med blågi'önt vatten, 
Som speglar en snöig topp; 



Och öfver stupande branter 
Ett gammalt riddareslott, 
Som fordom dalen behärskat, 
Nu öde. förfallet och grått. 



Dit upp, bland betande getter, 
På breddade skor det bär. 
Vid porten hejdar oss ingen 
Med armborst och korsgevär. 



Se där var köket, där gemsen 
På spettet ångade fin. 
Och här låg källarn, som blödde 
Sitt röda Yeltliner-vin. 



257 



På smala, remnade trappor 
Till borggemaket vi nå 
Och blicka från utbygdt fönster 
Mot molniga alper blå. 



Där står än i fönstersmygen 
En multnande ekebänk, 
Som färgade rutor fordom 
Beströdde med regnbågsstänk. 



Där satt hon i rörligt skimmer 
— Jag ser det närhelst jag vill 
Den bleka borgfrun och hörde 
Ett alphorn ät dalen till. 



Jag ser den vaxhvita bauden 
Och vemodsdraget kring mund; 
Hon stirrar i pärmeboken 
Med helgon på gyllne grund — 



Ett verk af den unge klerken, 
En konstnär i själ och sinn" . . 
Det var en sorglig morgon, 
På han vardt funnen i Inni 



258 



Nu närma sig tunga fotsteg. 
Gemålen — ja, det är han. 
I barmen hos skälf vande hjärtat 
Den lilla boken försvann. 



Ett ansikte, rödt af jakten, 
I uppslagen dörr sig ter — 
En lukt från stallet, en svordom 
Jag ser eller hör ej mer. 



Framför visionen jag fäller 
Tillbaka en lyftad flik. 
Ni rycker på axeln kanske 
Och tänker väl: romantik! 



Ja, ni har rätt. Ej behöfves 
Så långt tillbaka att gå. 
Förtryckare och förtryckta 
An finnas såväl som dä. 



— 259 — 



I främmande dräkt. 



I femvåningshiiset vid torget 
I afton elden kom lös. 
Man stod där i mörka grupper 
Och stirrade uppåt och frös. 



Det pustade röda hvirflar 
Ur vindskupors öppna mund 
Och färgade snökorns-molnen 
På vinterlig. dunkel grund. 



Men se! ur den nära cirkus 
I brådska, förtviflad, vild 
Kom rusande genom hopen 
En sällsam, fantastisk bild. 



En nymf eller bacchantinna, 
Som dansat för bröd i kväll 
Kring rosafärgade former 
Slog pantherns fläckiga fäll. 



2(i() 



Hon sjönk till den hvita marken, 
Som lyste i flammigt ljus; 
Sitt barn hon läst in där uppe 
I detta brinnande hus! 



Man lyfte just upp den arma, 
Då räddningens budskap ljöd: 
Ett barn på sviktande stege 
Vardt frälst med yttersta nöd. 



Hon skrattade först spasmodiskt. 
Men lättande inom kort 
Föll tårarnes regn på kinden 
Och tvättade sminket bort. 



Xu var hon blott moder, ej annat. 
Och känslan fick storma fritt. 
En lögn var nu pantherhuden, 
Och skamlig var klädnadens snitt. 



Du stackars utklädda väsen. 

Ditt barn är i godt behåll. 

Blygs ej för den främmande dräkten, 

Som hörde här till din roll! 



261 — 



Vi också, som samlats kring dig, 
Ha masker af skilda slag, 
Tills ödet med plötsliga flammor 
Belyser vårt innersta jag. 



262 



Ticliiingspojkeii. 



P örr'n någon fått skorna pä sig, 

Går tidningspojken åstad. 

Kling kling! säger klockan — han lämnar 

Sitt fuktisa morsonblad. 



Och gnuggande sömnen ur ögat, 
Med nyfiket välbehag- 
Man sträcker ut handen efter 
Hvad "världen säger i dag. 



Det är som ur spalterna stege 
Ett brus af millioner hjul, 
Af flämtande bröst som spörja: 
Hvad har du gjort? Ej en smul' 



Den lille nyhetsbringarn. 
Så ringa han är, han vet 
Att solen är längese'n oppe 
Och lifvet är verksamhet. 



— 263 — 



Med ögon varma och klara 
Han skyndar från port till port 
Att väcka och förödmjuka 
Enhvar som ingenting gjort. 



Kanhända en annan och större 
En dag sig åtar hans kall, 
Och tiden, i tidningens ställe. 
Förkunnar ett hårdt: du skall! 



Du lille tidningspojke, 
En jätte din plats tar in . . . 
O vore hans blick allenast 
Så klarögd och varm som din! 



-^' 



•264 



I porslinsfabriken. 



Jag på fabriken haft min ögonfröjd 
Att se porslinsarbetarn sträfsamt böjd 
Att svarfva utan rast det mjuka ler, 
Tills än en kanna, än ett fat sig ter. 



Mig är du mer än drifvet silfver dyr, 
Du kanna, skapt för konstlös livit glasyr 
Mer än en vas för furstetaffel gjord 
Min aktning har du. fat för ringa bord. 



Jag vördar eder, enkla bohagsting, 

Som inom kort i tusental gå kring 

Till handtverksmannens och till bondens bo. 

Där mödan har sin knappa måltidsro. 



På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt. 
Dess vackra tomhet umbär folket lätt; 
Men hell den hand, som skapar tyst för dem. 
De arbetströtte i de låga hem! 



— 265 — 



Ja, hell och åter hell livar okänd hand, 
Som skänkte form åt skålen, till livars rand 
Går varm och brådskande en törstig mund, 
Då nötta verktyg hvila för en stund! 



Ack, denna hand, hvars verk vi gå förbi, 
Långt mera oumbärlig är än vi, 
Som blåsa bubblor blott af granna ord 
Till lek vid öfvermättad bildnings bord. 



O, den som kunde skänka dikten så 

Den enkla form, som tusenden förstå, 

Den form, som frambär kraftigt hvardagsbröd 

Till tjänst för hunger, ej för öfverflöd! 



O tänk, att bilda i en lycklig stund 
Den bägare, som anstår hvar mans mund. 
Som fylls vid tidens djupa brunn en gång- 
För tusenden, som törsta efter sång! 



Snoilsl-n, TT. ^ 18 



liHJ 



Olika synpunkter. 

-Han satt vid sitt fönster tidigt, 
En skönhetens tolk och vän. 
Där rann för den stora staden 
En arbetsdag upp igen. 



Det fallit snö under natten; 
Än bredde sig hvit och ren 
Det folktomma torgets yta 
I morgonens bleka sken. 



Och gropar och ojämnheter 
Och smutsen förliden kväll, 
Allt skylde nu samma skära 
Barmhärtiga hvita fäll. 



Och skådarens ögon dröjde 
Vid synen med välbehag; 
Men huru länge? För staden 
Begynte en arbetsdag. 



267 



För plumpa, släpande fötter 
Och kärror med rasslande hjul 
Den fina snön vardt en sörja 
Motbjudande, grå och ful. 



Han drog sig ur fönstret tillbaka. 
En känsla reste sig mot 
Att se det skära och sköna 
Besudladt af människofot. 



Men vimlet därnere på platsen 
Det hade sin vanliga gång. 
En karl sköt framför sig en kärra 
Hans tanke var trög och trång; 



Gick blott till ett hus i sänder 
Som nummerordningen bjöd. 
Han bragte väntande munnar 
Sitt färska, doftande bröd. 



— 268 



Den tjänande brodern. 



På resan igenom lifvet 

Är du så trygg och tOl freds. 

Vid hvarje station, det är gifvet, 

Ett dukadt bord står tiU reds. 

Du far genom sköna nejder 

Och njuter på dunvarm ejder 

Din rundliga hvilas frid. 

Sof sött — den tjänande brodern 

ITan vakar emenertid! 



Hvem äi- han? Hos dig i minnet 
Hans drag ej fästat sig in, 
Hans hand med det gro f va skinnet 
Har knappast ens rört vid din. 
Som lampans ande allena 
Osynlig han plägar tjäna 
Och visar sig blott som gagn, 
Ett månghöfdadt mystiskt väsen, 
Ibland ett sorl krina; din vagn. 



— 269 — 

Det hus, som sluter dig inne, 
Ombonadt, varmt och bekvämt, 
Din nya rock och ditt linne, 
Som lyser hvitt och förnämt. 
En gata sopad och putsad 
Att icke din fot blir smutsad. 
Det färska bröd, som du skär — 
Allt det är den tjänande brodern. 
Som är i sitt verk dig när. 



Han håller i ångans tömmar. 
Han steks i maskinrummets sot 
Och för dig i leende drömmar 
Omkring det rullande klot. 
När i förtrollning du vankar 
Bland skaldens kolonner af tankar. 
Bland välljud, som aldrig dö, 
Den tjänande brodern, den s vårte. 
Har fäst dem på papperets snö. 



Så trampar han tyst den bana, 
Som ödet, ej själf han valt. 
Allt går som af gammal vana, 
Du tänker: jag har betalt. 
Mer tarfvas det ej, du menar; 
Men tänk, om den ande dig tjänar 



— 270 



En dag toge annan form, 
Förvildad, förbittrad, förfärlig, 
Ett haf af hufvu"n i storm! 



Lär se i den tjänande anden 

Personen — en like och vän, 

Tryck själfva den valkiga handen. 

Ej blott en penning i den! 

Hjälp honom att fritt sig förvandla 

Till en som kan tänka och handla, 

Se in i hans anlete klart! 

Lär känna arbetarn, din broder — 

Men minns: hvad du gör. gör snart! 



271 



Poesiens vandring. 

iJet stod en fest på solbelysta höjder. 
Ett gästabud för lyckans barn tillreds; 
I marmorsalar bodde lifvets fröjder 
Inom en magisk, otillgänglig krets. 



Kring nöjets brunn, som sprang i kolonnaden. 
Hvar gäst behöll den plats dit han kom först 
Och fann, bredvid den gnistrande kaskaden. 
En lagom skål i mån utaf sin törst. 



I dag liksom i går ett sorglöst vimmel 
Berusades af skönhet och af glans: 
Dock fanns en fläck på denna högblå himmel,. 
I nektarskåln en droppe malört fanns. 



De visste att i hålor djupt bland gruset 
Ett annat släkte byggt vid höjdens fot. 
Att lyckans* blomkalk, vaggande i ljuset. 
Sög färg och doft ur denna dunkla rot. 



De strödde neder till eländets bygder 
En handfull håfvor — ty man var ju god. 
Se'n skars i marmor gyllne namn på dygder 
Och gifmildhet där stod och ädelmod. 



Liksom Athene utur Jofurs hjärna, 

Så fram ur deras bästa känslor sprang 

En ljusets dotter, poesiens tärna 

Med blick af himmel och med tal af klang. 



Hon sväfvade omkring de rika borden 

Och bragte underbara rosors gärd, 

Hon sjöng — man hänryckt lyssnade till orden 

Och allt var aodt i denna bästa värld. 



Så fortfor hon att blomsterströ och sjunga 
För öfvermätta än i kvällens frid. 
Då tankar tycktes domna vallmotunga 
I dagrarnes och skuggans brytningstid. 



Ett skimmer steg på hennes skära kinder, 
Hon lade friska rosor i sin korg. 
Från slumrarne hon smög förutan hinder 
Med uppfäst tunika ur mörknad borg. 



— 273 



Hon styrde vandringen till nödens hålor 
På trappafsatser nedåt droppstenshvalf, 
Och guldsandaln kring hennes fina sålor 
Vid fjäten klibbade — af köld hon skalf. 



Hon kom, hon såg — där steg ur nattens gömmen: 
Ett rossligt sorl som af en gyttjig flod. 
För synerna ur hungerns herradömen 
Med sina däfna rosor stum hon stod. 



Mot korgen magra händer vildt sig sträckte, 
Men föll på blomstren skenet från ett bloss. 
Ett hånskratt ljöd, som sångens mö förskräckte: 
Hon bringar blommor — blommor blott — åt oss!' 



Hon flydde hemåt före hanegället 
Med örat ännu fullt af hesa skrik. 
Kaskaden lekte väl på gamla stället. 
Men nöjets värld var icke mer sig lik. 



De sälla vaknade ur ljusa drömmar 
Och hälsade: välkommen, hulda mö! 
Ack, sinat hade läppens välljudsströmmar 
Och inea rosor hade hon att strö. 



274 — 



Och glädjen klang med ens så kall och tvungen 
Och det var bitter sraak på nektarns brunn. 
All harmoni var hjälplöst söndersprungen. 
Se'n sången brast på hennes bleka mun. 



Förgäfves lät man höga dygder tala 
I gyllne skrift från väggens marmorfält; 
Ett hemligt tvifvel stod ej att hugsvala, 
Hur djärft än sades: allt är väl beställdt. 



Men drömlös lyssnare i midnattsstunden 
Ett ljud förnam, som han med bäfvan tydt: 
Det lät som spadtag. Tiden gnagde grunden 
På åldrad värld, från hvilken sången flytt. 



-^- 



INNEHALL. 



Tankar och Toner 



Sid. 

TiU E 7 

Vactra sky 8 

Mäasken 10 

Hjorten 12 

Giildfägel 14 

Vinrankan 16 

Svarta svanor 18 

Allt på sin rätta plats .... 19 

Så ocli ej annorlunda .... 20 

Mod! 21 

Telegrafen och fåglarne . . . 2:? 

Edelv^^eiss 25 

Fiskniåsarne 27 

Allmosor 29 

Dold förening 30 

Med en fyrväppling 31 

Jean Ilel)oul 32 



Sid. 

Hvilan i Egypten ;i4 

Judekj-rkogärden i Prag . . . 3(5 

Stralsund 37 

Gothik 39 

Goetlies Gartenhaus .... -11 

Göttingen 43 

Födelsedagar i September . . 4.5 

September 51 

Täflan 53 

I solskenet 55 

Blpdboken 57 

En drottning 59 

Drömkiillen 60 

Xatt-viol 62 

Tidsskeppet 63 

Grtänsbor 66 

Vall)orgs-eld 69 



I Afrika 

1880 



Alger 77 

I lublioteket 80 

Österländskau 82 

Profetens ättlijig 85 

A^id moskén 90 

Trappisten 93 

Abdallah 96 



Militärbegrafning 99 

Den unga generalskan . . . 102 

Biskra 105 

Patriarken 107 

Ökensyn 109 

Villa Landon 111 

KustbUd vid Tunis 113 



Firenze och Son-ento 

1880—1882 



Till Louis Wrede 117 

Florcntiner-kväll 119 

Syrsan 122 

Palazzo Strozzi 125 

Din stiimma 127 

Michel Angelo 128 



I San Lorenzo 132 

Misericordia 136 

Från sjuksalen 138 

Garibaldis död 141 

Innocenti 144 

Den främmande fågeln . . . 149 



176 



Sid. 

Afrodite och Sliparen . . . 151 

Vägen till Taormina .... 1.5.5 

Målaren i Pompeji 156 

Hvad muren sade 150 

Fängna kärleksgudar .... 161 

Åter i Sorrento 162 



Sid. 

Fången 164 

Geten 166 

Dryadens bj-te 168 

Blåa grottan 170 

Laibach 172 



Fantasier och Verkligheter 



Fylgjan 

Napoleons ur 

Kung Henriks jakt .... 

Liten Karin 

Afskedsdiycken 

Sterope 

Okänd främling 

Kärleksgrottan vid Biarritz 

Vision 

Villan vid liafvet .... 

Tatterskan 

Vinets ande 

Lyckoprins 

Stridiga andar 



179 
18:3 
186 
189 
190 
195 
198 
203 
207 
210 
212 
217 
221 



Höstdag vid Schwedenstein 
Gossarne leka soldat . . . 

Genom gallret 

Utom tullen 

För sent! 

De vansinniga i Ragaz . . 
En konstnärs eftervärld 

Slottet Tarasp 

I främmande dräkt . . . 

Tidningspojken 

I porslinsfabrik.?n .... 
Olika synpunkter .... 
Den tjänande brodern . . 
Poesiens vandrintr .... 



228 
2U 
241 
245 
248. 
250 
252 
250 
259 
262 
204 
2GG 
268. 
27 L 



■r.*:.«" 



d 




• 3 



• «• 



■; . ■ "Q-^O/ 




yK 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 



brief 
PTB 
0041770 

v«2 



v .#, 



r*; 9 



m,\ 



0.1 




^S 






^— 


•- o 


m — 


^=(7) 


>^ 


^O <N 


C/) = 


^— Q. O 


z — 


^=LI_ 


o== 


_l 

^X in 
en o 


Q^ 


>- 


1-^^= 


55 <^ 


< 


CQ o 


1 


■^ UJ 


3 


=2E o 




CC 1- 




o 


»- 





V- •' ^ 



Yv • 



^t..'i 



»J«S3iVJ>to->S-